Hon föddes i skånska Bromölla. Mamma var dagisfröken och kunde några ackord. Pappa älskade Beatles och gammal rock. Gitarrer fanns alltid hemma och Charlotte Centervall var bara sex, sju år gammal när hon tog ut de första ackorden. Ofta fick hon lära sin pappa när han körde fast. Julen i sjuan köpte hon sin första Fender Stratocaster.
– Det var en fantastisk känsla. En riktig gitarr som lät som man ville att den skulle låta, säger hon.
Föll för klangen
Något aktivt val att börja med musik var det inte, men även om hon var bra i fotboll var det musiken som tog över. Hon beskriver sig som en riktig nörd.
– När de andra kompisarna gick på disco sa jag ”nja, jag stannar nog hemma”. Jag satt på mitt rum, lyssnade på musik och skrev låtar.
– Jag har alltid älskat klangen hos en gitarr. Jag kunde ta ett g-ackord och sitta och bara lyssna på - det låter så fånigt - samklangen av tonerna, hur ett ackord är uppbyggt. Jag kunde sitta i timmar och bara lyssna, säger hon om fascinationen som lever kvar än i dag.
Hennes akustiska Martin-gitarr från 1956 är en favorit. Willie Nelson har en likadan.
– Jag gillar instrument med karaktär, gamla instrument som har varit med ett tag och inte är så perfekta. Det ska vara lite skorrigt och skevt här och var, säger Charlotte Centervall som har stort intresse för musikproduktion och har startat en egen studio.
Skolans vårshower och uppmuntran från omgivningen ledde vidare på det musikaliska spåret. Hon kom in i frilanssvängen, minns i dag näsblodet som kom när hon fick för mycket att tänka på, och hon började jobba med bland andra Cajsalisa Ejemyr och Andreas Johnson, parallellt med att Cookies N’ Beans växte fram.
Ljög för Jöback
Hon är något av en multiinstrumentalist.
– På en Peter Jöback-turné behövde man lap steel på en låt. Jag kunde inte spela det, men sa att jag kunde. Man börjar med att fuska på ett instrument och plötsligt märker man att man kan spela det.
Det var med supertrion Emmylou Harris/Dolly Parton/Linda Ronstadts låt ”High Sierra” som Cookies N’ Beans hittade varandra.
– Det var en mäktig känsla när vi satt i ett litet rum och det fylldes av våra röster och gitarrer. Jag minns att det kändes väldigt speciellt när vi satte låten. Det var mäktigt att känna, att man var del av ett paket, av ett instrument. Då bestämde vi oss för att göra en spelning för kompisar. Sedan har det rullat på.
Hon beskriver hur medlemmarna är bra på att känna in varanda, ge varandra utrymme, förstärka den andras glädje eller vid behov ta paus.
– Det är tre olika personligheter som ställer sig på scenen tillsammans, kör till hundra procent med sitt eget uttryck. Vi har tur att våra röster passar så bra ihop. Vi vet hur vi vill låta, men har väldigt olika smak privat.
–Trestämmigheten …
Ingen ger sig. Alla sjunger ut som fan. Man är inte riktigt van vid det, som publik. Oftast är det en leadsång, lite instrument och kör bakom. Vi låter allt ta plats. Ingenting kan bli för mycket. Sedan får folk gilla det, eller inte.
Kristofferson gästade
Ett speciellt ögonblick, ett ”blackout-ögonblick” var när bandet var förband till countrylegendaren Kris Kristoffersson på Trädgår’n i Göteborg.
– Det var musikhistoria bara att få ta honom i hand och säga hej.
När bandet sjöng ihop sig inför spelningen hörde han dem och sa ”girls, you sound like sisters from the mountain”. Av hänsyn till artisten valde de att skippa sin cover på stjärnans ”Help me make it through the night”. Mitt i spelningen kom arrangören upp på scenen. Svett på överläppen.
”Kris har sett hela er spelning. Han vill jättegärna att ni spelar ’Help me make it through the night’”, var budskapet. Tjejerna körde på.
– Frida har ett visselsolo i låten. Plötsligt kom en våg av applåder och skrik. ”Vad hände nu”, tänkte vi. Det var Kris som kom upp på scenen och körde sista versen med oss. Det tog några sekunder innan vi förstod. Jag delade mikrofon med honom och tittade in i hans ögon. Jag blev rosig om kinderna och glömde hur låten gick.
– Det var magiskt verkligen. Han var en otroligt varm och fin person.
Mer energi
I Piteå blir det en ren triospelning. Extramusiker i all ära, men Charlotte Centervall gillar de möjligheter som den lilla sättningen ger.
– Är det en lite mindre lokal är det kul att gör spelningen själva, då kan vi improvisera och byta låtar. Oftast blir det mer energi när vi spelar som trio. Då krävs det mer av var och en av oss. Vi kan inte backa tillbaka och vila.