Verklighetens Sofia Olsson går inte att enkelt känna igen utifrån serierutornas självporträtt. Hon har långt hår och känns mycket längre. Lätt ironisk kommenterar hon reaktionen.
- Nu har jag både barn och långt hår, jag känner mig oerhört lyckad.
När hon ritar sig själv är det med håriga ben, utan bikinilinje men med lagom mycket mage. För så ser kvinnokroppen ut.
Parrelationen del II
Samtidigt kan man utgå från att de minst självförhärligande rutorna också är de mest självbiografiska. De snorande, bölande och ångestladdade ansiktsuttrycken må vara de hårdast skruvade, men känslomässigt är de sanna.
- För att ta makt över situationen, så här i efterhand, bjuder jag väldigt mycket på mig själv, jag ser rolig ut i ansiktet eller har strumporna på trekvart.
- Det fina med serier är ju att man kan skämta i bilden också, eller ge den ny mening.
"Så här kan det också vara". Det är så hon tänkt när hon har ritat och skrivit sin nya bok.
"Det bästa barnet" är Parrelationen del II. I den första, "Hetero i Hägersten" handlade de självbiografiska grälen om vem som skulle tömma tesilen eller om det verkligen var nödvändigt att köpa en papperskorg till toaletten? En snygg i metall med pedal och lock kontra den slappa systembolagskassen på elementet.
Nu är det inte längre vuxenleken som skaver utan ett annat och mycket värre problem: infertilitet. Helt plötsligt går livet bara ut på det: barn, bebis, "kom igen då magen: LEVERERA!!!".
Det stora nederlaget återkommer punktligt i form av magont och blödning.
- Det är något som ligger i det här med att man får mens varje månad, att besvikelsen blir så tydlig. Vare sig man vill skaffa barn eller inte mår man ju inte toppen då. Det är som att man verkligen strör salt i såren.
Medalj i trassel
Sofia Olsson är inte den första att med humor berätta om det djupt smärtsamma i att inte bli med barn. Ändå tar hennes berättelse på sätt och vis medalj i trassel. När hon och hennes sambo hade påbörjat den första inseminationen, och avancerat i IVF-kön, hade också deras desperation nästintill tagit död på förhållandet.
Men trots att de gjorde slut, flyttade isär och tröstade sig genom att träffa andra, fortsatte de på den inslagna vägen.
- Det roliga var att när jag berättade var det jättemånga som sa "jamen jag förstår precis".
I efterhand är det kanske inget hon skulle rekommendera, men det var så det blev.
- I boken finns det beskrivet precis hur jag tänkte: först gör man slut och sedan måste man ligga och gråta, och sedan måste man gå på krogen, träffa någon ny och börja om med fertilitetsutredningen. Om jag plussade på alla de här åren hade jag ju varit 40 då.
Några enstaka serierutor gjorde hon redan där och då men utan tanke på en kommande bok. Hyperrealistiskt och kronologiskt skildrad hade deras okonventionella familjebildning blivit fruktansvärt tråkig, tror hon.
Snygga äggstockar
Ändå gick det ibland att se humorn i vissa moment redan medan de pågick. Hur hon försökte glädjas åt beskedet om "snygga äggstockar" till exempel, eller åt att spermatvätten inte kostade mer än 2000 kronor.
- Fortfarande kan vi säga att vi lade ändå ner 6 000 kronor på att tvätta sperma och det gav ingenting, ha ha ha. Men jämfört med vad det hade kostat om vi hade bekostat allt privat är det ju ändå inte mycket.
Men smutsig sperma kan fungera bättre än ren. När Sofia Olsson till slut blev gravid med sin återfunna kärlek var det i väntan på IVF och utan någon behandling alls. Den viktigaste lärdomen är kanske ändå en ny vaksamhet mot den ständigt pågående biologiska hetsen.
- Hur många som än berättar om alternativa familjebilder så lever det kvar en så stark idé om moderskapet, om att bära ett barn. Plötsligt är det som om man blir med i en hemlig klubb.
- Det är kanske inte så konstigt, men jag tror att man hela tiden måste komma ihåg det, och försöka hålla det i schack.