PT når honom i Årsta där han mixar färdigt videon till låten ”Bus stop”.
– Jag har skapat någon slags subvärld med den här kobramannen och hans sidekick Freddy, en buktalardocka som jag hittade i en Blocket-annons. I videon dansar Freddy i sin ungkarlslya. Det är värt att vänta på (skratt).
.
I åtta års tid har John Eriksson lärt sig massor om musikproduktion. Det nya albumet ser han inte som ett försök att skriva hits, snarare som ett utforskande av ljud inom ramarna för popmusik.
Han återkommer till sin fiktionsvärld och säger att Hortlax Cobra gör en slags visuell filmupplevelse.
– Jag växte upp som hårdrockare, tittade på Iron Maidens skivomslag och levde mig in. Där fanns musiken, i den där monstervärlden. Jag tänkte inte att de var ölälskande engelsmän som spelar gitarr.
– Musik är fortfarande mystisk, en abstrakt konstform. Jag älskar att bygga upp en subvärld.
.
John Eriksson tycker att mystiken är så utsuddad i dagens musikvärld.
– Det handlar så mycket om att vara nära publiken, att den ska kunna följa artisten på Instagram. Jag gillar när man får säga ”vad i helvete är det här?” Det finns någonting fint i att inte veta exakt vem avsändaren är.
Folk tjatar om att han måste vara mer aktiv på Facebook, men det funkar inte så för honom.
– Jag är kanske motsträvigt hemlig och korkat okommersiell, men för mig handlar Hortlax Cobra om att jag ska vara nöjd till hundra procent. Jag ska tappa hakan av min egen musik. Jag tänker inte på att tillfredställa någon annan.
.
På ”Bus stop” gör han ett undantag och sjunger själv. När han använder sig av de många gästsångerskorna ser han sitt uppdrag som en regissör som rollbesätter.
– Det är magiskt att jobba med olika röster, de dyrbaraste instrumenten i världen som bara finns på ett enda ställe. Jag valde rätt röst till rätt låtar. Rösterna förhöjer dem. Det blir inte tråkigt.
Låtarna som går i en elektronisk popskrud är det mest lättillgängliga Hortlax Cobra har släppt ifrån sig. John Eriksson har kallat ”Bus stop” ett ”slacker anthem” för utbrända kids.
– Man får läsa in vad man tycker i texten. Det finns någon slags dystopi i varje låt, men ändå ett hopp. Alla är ändå människor.
Efter fyra tvåspårssinglar är det dags att knyta ihop säcken i albumform. ”Lightworks” släpps digitalt och som dubbel-lp.
– I efterhand ser jag det som en sångcykel, en följetong. Det var inte jätteuttänkt, men alla låtar har ett stänk av ljus och en tematik. Det är som scenerna i en långfilm.
.
Just nu är John Eriksson mest glad att ha slutfört projektet. Han säger lite skämtsamt att kanske slutar han göra musik nu. Det som eventuellt följer måste bygga på lust.
Några framträdanden är inte planerade och inte blir det något release-party heller.
– Det blir att ta en kaffe på Lundbergs konditori i Gröndal, men det är allt. Den svenska jantelagen ligger djupt rotad i min själ (skratt).