John Eriksson är mest känd som den trummande tredjedelen i popsuccén Peter Bjorn & John (som börjar vara ”i sista stadiet av en graviditet” i produktionen av nästa skiva). Mångsysslaren har även sitt eget projekt, Hortlax Cobra, där han släppt ett par smalare skivor tidigare, men nu har någonting hänt. På dubbelsingeln ”I’m still here”/”Night still young” är det ett bredare tilltal och två etablerade sångerskor som gästar. Utvecklingen ser han själv som naturlig, då han blivit bättre på låtskrivande och inspelningsteknik.
– Det låter som en klyscha, men ”I’m still here” skrev jag på en timme. Det var nästan som om den komponerade sig själv, en jättekonstig känsla.
Ganska snabbt gick det upp för honom att ”kobran” själv inte skulle kunna göra låten rättvisa som sångare.
– Att det blev Ane Brun var en slump faktiskt. Jag har känt henne länge, men när jag hörde henne göra en cover på ”Halo” hos Skavlan blev jag golvad. Jag satt och grät i soffan för att det var så bra. När jag sökte rösten så fanns det bara Ane. När jag hör låten i dag känner jag att det inte finns någon annan. Det var förutbestämt.
Hjärnspöken
Den andra låten, sjungen av Jennie Abrahamson, hade legat länge i byrålådan, men den blev en naturlig naturlig fortsättning.
– Det är också en konceptuell grej. Jag har bestämt mig att som Hortlax Cobra släppa two track-singlar som det var förr, med Beatles. Det känns öppet, friare. Nästa två låtar kommer att låta helt annorlunda. Det blir en fristående monolit.
Än en gång är det syntiga ljudlandskap, men melodi och text har fått en ny roll. Han vill inte säga för mycket om texterna, men ...
– Det är väldigt mycket hjärnspöken som talar. Och de här demonerna som finns i allas huvuden. På det sättet är det också ganska passande att använda andra röster som får framföra de här hjärnspökenas tankar och ord.
Under året blir det fyra singlar med dubbla ”a-sidor”. Det lilla formatet inspirerar.
– Man behöver inte äta hela Aladdinasken. Man kan välja ut marsipangodisen (skratt).
Hortlaxpremiär
Inför nästa singel har han ansikten uppnålade på väggen, men ingen solist är tillfrågad ännu, så han vågar inte nämna några namn.
Han anar att det stilmässigt kommer att bli ljusare.
– Hortlax Cobra har varit besatt av mörkret och natten. Den hang-up:en finns nog kvar, men jag tror att det kommer att bli ljusare för varje nytt steg, men som sagt bara en gissning.
Kommer du och sångerskorna att uppträda live?
– Någon del av hjärnan börjar känna att det vore en intressant sak att göra, men mer som något slags performance/teater. Ska man gå på en konsert ska man bli helt knäckt för att det som händer på scenen ska vara något man aldrig varit med om förut. Bara jag kommer på hur jag ska göra ...
– Jag får väl ha premiärspelning utanför Hortlax kyrka (skratt).
Är det där ett löfte eller ett hot?
– Exakt! Jag vet inte om Hortlax församling vill det. Kanske är det bättre ha den i det stenröse där Hortlax Cobra föddes.
Osynlig orm
Projektnamnet kommer mycket riktigt från uppväxten i Piteå.
– Det var någon mystisk känsla som slog mig, ett minne från när jag var barn i Hortlax. Det fanns ett stenröse med brännässlor bredvid vår slänt. Det ryktades att det fanns en orm där. Föräldrarna sa ”gå inte dit. Ni kan bli bitna.” När något var förbjudet var det mer lockande. Det var aldrig någon som såg den där ormen.
– Hortlax Cobra är en slags portal till min oförstörda hjärna när jag var åtta år på 80-talet, någon slags oförklarlig metafor till den musik jag gör.
– När man är liten finns inga hinder, när man spelar in kassetter i pojkrummet. Man kan blanda ett Van Halen-riff med Carolas skrik från ”Främling” med radiobrus. Så öppen vill jag vara när jag gör musik som Hortlax Cobra, utan regler och hämningar.
Hur har reaktionerna varit så här långt?
– Jag är inte så bra på att vara på nätet och i sociala medier. Enda reaktionen är från folk jag träffat. De har sagt att de är förvånade. ”Vad har du gjort” (skratt). Det kan ju inte jag veta. Det är Hortlax Cobra!
Men är det blodad tand nu?
– Blodade huggtänder. Jo, men det tror jag absolut.