Tillvaron som frilansjournalist var hård. En vän till henne arbetade redan med striptease och Annelie Babitz, som ser nakenhet som något naturligt och tycker om att dansa, såg möjligheten att tjäna pengar.
Stark gemenskap
Debutromanen "Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning" har hon skrivit på i drygt fem år. Den började som en dagbok där hon bearbetade det hon varit med om på klubben, men även andra saker som hände i hennes liv under den perioden.
- När man är inne i sådan historia vill man inte sluta. Men det blir ingen uppföljare. Det är en väldigt vibrerande, levande miljö, men det blir destruktivt i längden.
Romanen är en berättelse om stripteasevärlden och om den starka gemenskapen mellan kvinnorna som arbetar på klubben. Annelie Babitz vill berätta hur gästerna beter sig och ser på kvinnorna där, men också hur kvinnorna ser på gästerna. Genom hela boken löper en parallellhistoria om Kim, den man som då var hennes kärlek och som hon hade ett destruktivt förhållande med.
- Samhället ser striptease som något fult och äckligt. Om man skulle tända upp i en sådan lokal och prata med alla och se vad de gör annars, så skulle det kanske inte vara lika intressant längre.
- Förutsättningen för striptease är att patriarkatet tror att tjejerna är knarkare och horor som finns där för att bli exploaterade. Om man visar att hon går på läkarlinjen, och hon pluggar till jurist ... aouch!
Hur länge Annelie Babitz arbetade på klubben vill hon inte berätta. Men under en period kombinerade hon vardagsjobbet som journalist på en tidningsredaktion med jobbet på strippklubben under helgerna. Att växla mellan de två olika världarna såg hon aldrig som något problem.
- När man är på en arbetsplats så vet man aldrig ändå. Människan bredvid dig kanske har en revolver hemma eller är pedofil.
- När jag har jobbat på tidningsredaktion har det alltid funnits någon medelålders man där som bedömt mig för mitt yttre. På en strippklubb är det enklare, för där är rollerna helt självklara.
Tungrott projekt
Annelie Babitz ångrar inte sin tid på klubben och menar att hon fått med sig ovärderlig kunskap därifrån, inte minst vad gäller att läsa av människor. Men även om hon trivdes med gemenskapen så bestämde hon sig efter en tid för att sluta.
- Jag slutade när jag kände att jag inte längre intresserade mig för människorna där. Det var ett tungrott feministiskt projekt. Mot slutet höll jag feministiska brandtal för var och varannan gäst.
Viljan övervann rädslan
Att ge ut boken i sitt eget namn var ingen självklarhet för henne, men viljan att få sin berättelse utgiven och läst vann över rädslan för konsekvenserna.
- Jag har mardrömmar om det. Jag vaknar upp och undrar vad det är jag gör. Men det enda jag alltid har velat är att skriva.
Bland personer i hennes omgivning har reaktionerna sett olika ut. En del har varit positiva medan andra tycker att hon inte borde ha skrivit boken.
- En kompis sedan 20 år sade till mig: "Snälla ge inte ut den. Det är inte en del av samhället, ingen ska behöva få reda på det här".
- Vi är inte vänner i dag. Stripteasemiljön är en del av vårt samhälle och jag vill lyfta fram den i ljuset, säger Annelie Babitz.