Martin Eriksson låter avslappnad och tar sig god intervjutid på väg mellan sitt lantliga hem och centrala Stockholm, faktiskt på samma vägsträcka där han en gång tog sitt artistnamn.
Marley och AC/DC
I tonåren, när kompisarna var punkrockare, blev han i stället reggaefanatiker. Han kan vara ”den mest schizofrena musikmänniska som haft någon slags framgång i Sverige”.
– När jag var på vårt lantställe utanför Luleå hade jag ett kassettband med Bob Marleys ”Babylon by bus” på ena sidan och AC/DC:s ”Highway to hell” på den andra. När det var slut vände man och hade lika trevligt och dansade och sjöng och gjorde det man gjorde: täljde barkbåtar, lade patiens, spelade spel och drack Portello, Champis och Trocadero.
Hur är kopplingen till länet?
– Hela släkten på mammas sida är från Luleå, Jokkmokk och ännu högre upp.
Hur var somrarna i Norrbotten?
– Fantastiska. Det är älgar in på knuten. Man har varit otroligt nära naturen. Det är ingen elektricitet. Man har lärt sig att göra upp eld, koka mat … Man blir väldigt terränggående av en sådan uppväxt. Det finns ingenting jag inte fixar.
Vikingen i dig är fostrad här uppe till stora delar?
– Helt klart. Och ännu högre upp. Min gudfar bor i Överkalix. När jag inte var på ön bodde jag hos honom. Man åkte upp i maj och åkte tillbaka när skolan började, säger artisten som ska besöka stugan i dagarna.
Under en tid var Martin Eriksson trummis i hårdrockbandet Maninnya Blade som han fick sparken ifrån. De gillade för övrigt inte hans rosa träningsbrallor från Gucci och hans, visserligen rostiga, Porsche 911, berättar han.
Egen hårdrock
Trött på långa låtar och många tempoväxlingar ville han göra någonting enklare. Han sålde trummorna, köpte syntar och tänkte ”jag ska göra egen hårdrock så ni får se vad jag menar”. När han träffade producenten Denniz Pop började livet. Så uttrycker han det.
Var kom influenserna ifrån?
– Jag tror att E-Type blev en mix av det där kassettbandet. Om du tänker ”Run to the hills” med Maiden, det är ju en eurodiscolåt, högt tempo och stor refräng. Det har jag ju gjort i alla år. Sedan vill man ha en touch av det rytmiska, ”raggan” liksom. Det kom från Marley, Dag Vag och de banden.
När märkte du att du kommit med någonting eget?
– Leila K:s ”Open Sesame” var det som var mest likt det jag hörde i mitt huvud. Jag försökte kopiera det så gott jag kunde, men det gick ju inte. Jag var lite orolig när det gällde min rap. ”Så låter ju ingen annan”, sa jag. Man vill ju låta som någon annan. Dagge (Denniz Pop) sa ”Det är precis det som gör att det är en hit”. ”Ingen annan i världen låter som du. Det kommer du att leva länge på”. Han hade ju rätt.
Martin Eriksson känner stolthet över mycket av det han har gjort. Vissa av låtarna har visserligen varit så dåliga att han skäms över dem, men på det stora hela kan han räkna in 18, kanske 19 listettor och är, förstås, supernöjd.
– Nyckeln till att det gick så bra att spruta ur sig en massa hits i Cheiron-studion var att det alltid fanns någon duktig medmänniska där som sa ”Skitbra, kör på” eller ”Lägg av, det där är det sämsta jag har hört”. Det gjorde att man kunde jobba på. Det saknar jag som fan i dag, att någon jag uppskattar och ser upp till lyssnar då och då på det jag gör.
Galet 90-tal
För den som växte upp i mitten eller slutet av 90-talet blev E-Type en självklar del av soundtracket. Hits som ”This is the way” och ”Free like a flying demon” har vält många dansgolv och festivalområden. E-Types show var en av de största i landet. Han levde ut hela rockstjärnegrejen, med konfettiregn och annan pyroteknik. Ett år hade han nio bastrummor bakom sig och han minns hur 24 elgitarrer ljudligt offrades på huggbänk under en turné och hur monster i gummimasker klev omkring på scenen.
– Det small, sprakade och poffade och pangade. Man fick spåra ur vilt. Ju galnare desto bättre. Det var häftigt. Det kan man nästan sakna ibland. Man kan tänka att ”en riktig hit igen, då kanske man kan åka på de här festivalerna”.
Han kände att han turnerade sönder sig, hamnade så småningom i en svacka och kände en riktig musikmättnad. På senare år har lyssnardieten handlat mest om talskivor och amerikansk country.
Han gjorde ett försök till comeback-hit för några år sedan. Ingenting hände och han blev övertygad om att ”det är slut”.
Samtidigt har live-spelningarna fortsatt att ramla på och med påstötningar från Max Martin ska han in i studion igen för att skapa ny musik i höst.
– Jag ska skriva och skriva tills det blir en singel som är så bra att jag kan släppa den, men jag vet inte när det blir.
– Jag lärde mig av min förra singel att inte göra någonting mer som E-Type utan att låta som E-Type. Det är självmord. Det får gärna vara Avicii-fräscht, men det måste höras att det är E-Type.
Som Lemmy
Musiken blev hobbyn som gick sönder, säger han, men han lyckas se både krasst och med värme på sin situation och ställning i dag. Hanspelar både på klubbar och större galor för folk som verkligen bryr sig om E-Type.
– Man behövde komma upp igen, på något sätt. Jag har inga som helst krav i dag att showen ska vara av senaste snittet eller att jag ska se ut som 18 år eller har kläder lånade av Danny Saucedo. Jag har mer gemensamt med Lemmy i Motörhead i dag. Man är den man är, ser ut som man gör och man gör sina klassiker – och det duger. Jag behöver inte slå knut på mig själv och göra något annat. Visst vore det skitkul med en ny singel, men kommer det en så gör det.
Du verkar ha en sund relation till ditt artistskap.
– Det hoppas jag. När jag inte har spelat på två veckor får jag abstinens, men när jag har spelat varenda dag i två veckor kan jag tycka att det där med att klippa gräset ser väldigt skönt ut. Man är som man är.