Pina Bausch föddes som Philippine Bausch i Solingen, Tyskland, 1940.
Tillsammans med Merce Cunningham och William Fothsythe skulle hon för alltid komma att omformulera den moderna dansen. Länge var hon en outsider. Som 32-åring blev hon, 1972, konstnärlig ledare för Tanztheater Wuppertal i den tyska staden med samma namn.
I sin strävan att på allvar utveckla ett eget dansuniversum möttes hon av oförstående och buarrop.
Dansarna hoppade av
Inte ens dansarna var på hennes sida när hon 1978 skulle sätta upp Shakespeares "Macbeth" på tyska Bochum theatre.
Med bara fyra dansare, fem skådespelare och en sångare kvar tvingades Pina Bausch utveckla den arbetsteknik som skulle bli hennes signum.
Hon började med att ställa frågor till dansarna om pjäsens teman, genom improvisationer formades föreställningarna och ett expressivt dansspråk, hela tiden känslostarkt, ofta med omedelbar fysikalitet.
"Det tar åskådarens vardagsliv på allvar och inger samtidigt mod och förhoppningar om att allt kan ändras till det bättre" skriver Norbert Servos på Tanztheater Wuppertals hemsida.
Längtan och ensamhet
- Det har alltid ett slags koppling till samhället, till verkligheten, det är inte bara en estetisk vision, säger Virve Sutinen, teaterchef på Dansens hus i Stockholm.
Hon lyfter fram "Café Muller" som en milsten för den moderna dansen.
Fem dansare rör sig sömngångaraktigt över en scen med kafébord och stolar, en sjätte gör allt får att få dem att hitta fram till varandra.
En drömsk berättelse om längtan och ensamhet.
- Alla som håller på med dans har sett den. "Café Müller" förändrade vårt sätt att tänka, vad man kan uttrycka, hur man kan skapa dans.
- Det har påverkat oss på så många sätt att det inte ens går att säga, bara den föreställningen är ett landmärke, säger Virve Sutinen.