Fjärde säsongen av tv-succén spelades in på Gotland i somras. Stämningen var god och tv-produktionen höll nere alkoholintaget ”så det sjöng om det”.
– De var verkligen måna om att det inte skulle vara någon fylla vid bordet. Det var ”nu tror jag vi tar och dricker lite vatten …” så fort de bara märkte någonting. Jag tror att det var klokt av dem.
Den artist han kände bäst sedan innan är Titiyo. De har delat scen tidigare och hon har till och med passat Bo Sundströms dotter någon gång när pappa har stått på scenen.
Svårtolkad Ken
Ibland har han förvånats över att till synes självklara låtar har legat lediga, men visst, en viss dialog har förts om vem som ska sjunga vad.
– Jag skulle nästan kalla det en lobbying. Man snackar ganska mycket för det, gör olika utfästelser … ”Inte ett öga kommer att vara torrt” eller någonting sånt där. Sedan är det inte säkert att det blir så.
Vilken artist har varit svårast att tolka?
– Det är så klart Ken. Han är ju hiphopare. Det måste transformeras. I alla fall var det vad jag var mest nervös för, att man skulle känna att man är Loffe Carlsson som står och rappar. Det var svårt och jag vet inte om det blev det bästa, men det var en rolig uppgift.
Har du fått någon aha-upplevelse?
– För mig blev aha:et ”jaha, man kan göra så där också”. Till och med: ”det där skulle vi ju ha tänkt på”. Självkritiskt tänkte jag ”varför tar jag inte ut svängarna mer på låtarna”. Jag lägger inte ner så stora känslor i sånguttrycket. Jag är ganska neutral. Det kan handla om personligheten, men också att man tänker att man vill lämna de stora känslorna till åhörarna.
– Ebbot sparar ju inte på någonting. Så är han ju som sångare. Jag tänker ”gud vad mycket mer det finns att ta ifrån”, att leva ut i låtarna, även sångligt. Det var en grej jag försökte jobba med redan i somras när vi var på turné.
Där men inte där
Bland de tolkningar som gjorts är han säker på sin sak, det blir några rejäla hits från serien även den här gången och han berättar att vissa låtar får honom att vilja dansa.
Känslan av andras tolkningar av Bo Kaspers orkesters låtar har han svårt att summera, eftersom han bara har hört versionerna en gång – där och då, vid middagssittningen.
– På ”Bo Kaspers” dag sitter man där, nästan i ett tunnelseende och vet inte riktigt vad som händer, samtidigt som två, tre kameror ligger på en och registrerar. Man hör inte detaljer. Det väller över en.
– Jag träffade Lill efteråt, på en ”screening” för programmet. Då sa hon ”vad var det du gjorde för låt” (skratt). Du vet, man är där, men man är inte riktigt där ändå.
Vad präglar din dag?
– Kreativitet. Det är ju ändå konstnärssjälar som är där. Det momentet vill man ha med. Jag har egentligen bara två intressen, musik och korsord. Och korsord gick som bort.
Samtidigt har han två invändningar mot sin dag, bandets dag.
– Nummer ett, jag kan känna mig besvärad vid sådana situationer. Det är paradoxalt. Jag vill stå på scen och ta emot applåder, men då har jag det under kontroll. I den här situationen känns det som med födelsedagar sedan jag var barn, att jag tyckte att det nästan var jobbigt att fylla år. Nummer två, det är trist att jag är där, men inte resten av bandet. Det är som att fylla 50 och inte vara bjuden på sin egen bemärkelsedag. Det känns ju som en bemärkelse att man får vara inbjuden, att berätta om sitt artistskap, fråga andra och vara en del av det.
Tittar inte
Bo Kaspers orkester laddar för några julkonserter och material till nästa skiva har påbörjats. Men närmast ska alltså ett nytt band knytas, med en än större publik.
Kommer du att sitta och titta?
– Absolutely not! Jag kommer inte att kunna se det på ett rättvist sätt. Det är det här ”när jag hör mig själv på telefonsvararen”- syndromet. ”Låter jag så där?” Det blir så konstigt att se sig själv. Jag kommer inte att se mer än mina egna fel.
Så, vad gör du på bästa sändningstid på lördag?
– Jag går väl på bio eller nå’t (skratt).