Orkestern som gör det omöjliga möjligt

När orkestern grundades 1999 beskrev dirigenten Daniel Barenboim hur han drömde om att som Israels premiärminister dirigera en symfoni samtidigt som de israeliska och palestinska staterna firade sitt fredsfördrag.
- Men från början var jag och Edward Said, som grundade orkestern tillsammans med mig, rädda för att det skulle bli en
israelisk orkester med bara några få arabiska medlemmar - att det skulle bli en slags betald läpparnas bekännelse, säger Daniel Barenboim.
Det är ett par veckor kvar till konserten i Stockholm. Daniel Barenboim är strängt upptagen under The West-Eastern Divan Orchestras Europaturné, tiden för telefonintervjun är utmätt, men världsdirigenten lyckas ändå framstå som generös.
- Jag vet inte om du tror mig eller inte och i slutänden spelar det ingen roll. Men jag gör inte allt det här för att jag är en stor humanist och för att jag arbetar för fred. Jag gör det för att jag vaknar varje dag och känner smärta, varje dag gör det ont i mig för att vi inte kan hitta en lösning på problemet, säger han.
En testballong
Nästa år firar orkestern tioårs- jubileum. Det som från början var en testballong, utskickad av Daniel Barenboim och hans vän Edward Said, har nu blivit en permanent institution. Varje sommar anländer de unga musikerna till Sevilla för att arbeta tillsammans och som avslutning gör orkestern en turné.
- Nu är orkestern verkligen underbar. Det är fascinerande för publiken att se israeler, palestinier, libaneser, jordanier, syrier, egyptier, turkar och iranier tillsammans på scenen. Men efter två minuter glömmer man det där och bara lyssnar på hur de spelar, säger Daniel Barenboim.
Den israeliske violinisten Asaf Maoz har spelat i West-Eastern Divan Orchestra sedan 2001. I dag är han 29 år och njuter varje sommar under återföreningen i Sevilla. Precis som Daniel Barenboim värjer han sig mot synen på West-Eastern Divan Orchestra som ett politiskt projekt.
- Vi kan inte skapa fred, vet du, men vi fungerar kanske som en sorts modell som visar att det går att samexistera, att vi kan leva tillsammans i någon slags fred och harmoni.
- Visst händer det att vi ryker ihop i orkestern, men bara verbalt. Genom diskussionerna kan jag som israel förstå hur det är att leva som palestinier under ockupation och en egyptier förstå vad det är att vara israel omringad av arabiska länder, säger han.
Den palestinska violinisten Tyme Khleifi var bara 14 år gammal när hon första gången spelade med orkestern 2004. Hon tror inte att projektet skulle vara lika framgångsrikt utan Daniel Barenboims energi, entusiasm och stora musikaliska kunskap.
För henne var det en höjdpunkt att vara med och framträda i Ramallah 2005.
- Det är min hemstad så upplevelsen att spela med orkestern där var fantastisk. Ända till sista minuten var det inte säkert om vi skulle få spela där eller inte - när vi till slut fick göra det var det som om det omöjliga blev möjligt, säger hon.
Symbolisk handling
Daniel Barenboim har argentinskt, israeliskt, spanskt och, sedan 2008, palestinskt medborgarskap.
För honom är konflikten mellan Palestina och Israel inte politisk, utan mänsklig. Den handlar inte om olja, gas, vatten eller territorier, utan om två folk som båda är djupt övertygade om att de har rätt att leva på samma bit land.
- Eftersom det inte är ett politiskt problem finns det ingen militär lösning. Dessa båda folks öden är för evigt sammanlänkade, säger han.
Just nu är Barenboim inte optimistisk inför framtiden. Hur ska man våga tro på fred, när orkestern inte ens tillåts uppträda i länder som Israel, Libanon och Syrien?
- På sätt och vis betraktar jag orkestern som den suveräna republiken West-Eastern Divan. Ännu så länge finns det inget annat samhälle där alla dessa folkslag har lika rättigheter, säger han.

Orkestern som gör det omöjliga möjligt

Den 21 augusti spelar musiker från Israel, Palestina, Syrien, Libanon, Jordanien, Egypten, Turkiet och Iran tillsammans i Berwaldhallen i Stockholm. The West-Eastern Divan Orchestra speglar drömmen om en fredlig lösning på konflikten i Mellanöstern.