Noréns dagar i bokform

"Att bli berömd är en annan form av hat. Förr eller senare slår det över", säger Lars Norén i en färsk intervju i dansk tv. Något liknande sade han på 1980-talet.
När "En dramatikers dagbok" nu publiceras har uppståndelsen och den hätska debatten kring "Sju tre" och efter morden i Malexander sjunkit undan.
Nu kommer en ny våg. I dagboken återger han samtalet med en journalist som undrar om han tog skada av journalistdreven. "Jag tror inte det", svarar Norén. Han är nöjd med att den upphöjda bilden av honom smulats sönder: "Att jag slapp bli älskad och helgonförklarad. Jag är tacksam att jag slapp hamna i samma klibbiga krets som Kerstin Ekman, Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Robert Wells."
Som ett lackmuspapper
Dagboken sträcker sig från 2000 till 2005. En svartklädd bibel med onumrerade, flortunna sidor som går lätt att läsa. Som ett lackmuspapper suger Lars Norén in stora och små skeenden.
Han registrerar och reagerar. Attentat på Västbanken och den underbara blodeken i Humlegården. En råtta i mataffären.Tankar, känslor och iakttagelser blir till en inre monolog, bitvis en poetisk matta. Ibland till en uppfordrande rannsakning.
Döden gör sig påmind genom vänner som går bort, tar livet av sig eller genom den egna kroppens förfall.
Han städar, skriver och shoppar snordyra japanska designkläder. Ett misslyckat adoptionsförsök och en skilsmässa följs av nya förälskelser. Förtvivlan över barnlöshet följs av sorg efter aborter.
Viktiga teman
Tanken på publicera dagboken kom efter något år. Men i början skrev han bara för sig själv.
- Det var bara en möjlighet för mig att utveckla saker som jag inte får plats med i mina pjäser. De blir bara mindre och mindre, jag kämpar förgäves mot detta. Jag är rädd för att de till slut ska försvinna, som dikterna gjorde.
- Det blev så mycket över. Därför började jag skriva dagbok. Och jag märkte inte förrän efter lång tid att allt hänger samman, viktiga teman i mitt regisserande, saker i mitt liv.
- Det handlar ju mer om mig och mitt sätt att se på saker och ting än de saker jag ser på. Jag är mer upptagen av varför jag beskriver människor och händelser som jag gör, än av händelserna.
Säljer sig för skitjobb
Om Lars Norén har något gemensamt med Maja Lundgren och hennes "Myggor och tigrar" är det vantrivseln i etablissemanget. Båda ger sig på journalister, kulturredaktörer i första hand. Lars Norén även några teaterkritiker som han tycker är för trötta. Dagens Nyheter och Sveriges Radio är förstelnade maktinstitutioner utan förmåga till förnyelse eller engagemang.
Även tidigare medarbetare i teatervärlden framställs i mindre ljus dager, i synnerhet stora namn. En är alkoholist, andra mindre intressanta regissörer, några skådespelare beskrivs som giriga, de säljer sig för skitjobb. Samtidigt: "Ska jag publicera det här? Hur många vänner kommer jag att ha kvar då? Om jag ger ut dagböckerna kommer jag att bli mycket ensam."
Varför en sådan motvilja?
- Jag har alltid haft mina största konflikter med chefer och organisationer, jag avskyr maktutövningar. Jag avskyr organisationer som inte är självkritiska, som inte diskuterar sig själva.
Varför så ocensurerad?
- Vad är det för mening med att skriva dagbok om man inte är uppriktig? Jag vet att jag fäller hårda omdömen år 2001 men sedan grips jag också av samvetsförebråelser. Jag tycker att jag varit alldeles för hård och grov.
- Boken är inte fakta och sanningar, den är min upplevelse just då. Om man tycker det är så viktigt med mina omdömen har man gett mig en makt som jag inte har det minsta behov av. Den vill jag inte bli gisslan hos, då blir jag en marionett för andras uppfattningar. Det vägrar jag.

Noréns dagar i bokform

Pjäserna blev kortare, men dagboken växte. På 1 680 sidor skärskådar Lars Norén sig själv och sin tillvaro i ett på förhand skandalomsusat men välregisserat boksläpp. I "En dramatikers dagbok" skriver han spontant, ibland norénskt brutalt, om journalister, kollegor och sig själv.