Ger mammas farmor plats i litteraturen

Att läsa "Allt som återstår" är som att flyttas 100 år tillbaka i tiden. Till ett bondesamhälle som inte längre finns, till en miljö där livet är en enda segsliten kamp för brödfödan. "Otidsenlig" är ett osökt omdöme om Elin Boardys roman. Men hon tar det inte som en förolämpning - snarare som en komplimang.
- Jag tror också att den är otidsenlig. Den är ovanlig för att vara en debut eftersom den utspelas för 100 år sedan. Men jag vill att den ska kunna läsas som något mer än en historisk roman, jag vill att man ser att det här är ett människoöde som inte är så olikt våra egna, säger hon.
Fattigt liv
"Allt som återstår" handlar om bonddottern Emma som växer upp på Orust i början av 1900-talet. Den följer henne tätt, tätt - i ladugården hos kossorna hon mjölkar, under vardagsbestyren hemma i köket, i de första förstulna mötena med mannen som ska bli hennes livskamrat. Emmas liv är strävsamt och fattigt, med många barn och små utsikter till en bättre framtid, men hon förblir hudlöst sårbar och öppen för livets skiftningar. En sårbarhet som straffar sig.
Berättelsen baseras på ett verkligt levnadsöde. Emma var Elin Boardys mors farmor - en person som ingen i familjen visste mycket om.
- Mamma hade en svag aning om att hon hade blivit intagen på mentalsjukhus. När vi började släktforska fick vi läsa hennes journaler från Vänersborgs hospital och asyl. Det var några få sidor med anteckningar under de tre, fyra år som hon var där tills hon dog, berättar Elin Boardy.
Klassad som galen
Själva knapphändigheten i informationen gjorde henne fascinerad och nyfiken. Vad var det som lett fram till kollapsen? Vad hade Emma för förhållande till sina barn, till sin avlidne make, till sin egen situation som hemmadottern på gården - hon som stannade kvar på Orust när de andra syskonen lämnat ön för nya och friare liv?
- Jag tror inte att hon var så ovanligt på något sätt. I en tid när det inte fanns sociala skyddsnät klarade man sig inte om man bröt ihop, då blev man klassad som galen. Jag kände att det här var något man borde skriva om, så att den här människan inte bara försvann, säger Elin Boardy.
Själv är Elin Boardy uppväxt i Göteborg, men Orust har alltid haft en självskriven plats i hennes hjärta. Här bodde hennes morfar och familjen har fortfarande kvar hans stuga. Under arbetets gång har hon fått en större förståelse för hur livet kunde gestalta sig på ön för 100 år sedan.
- När jag insåg att det här blev något som kunde kallas för historisk roman kände jag "är det här verkligen något som folk vill läsa?". Men jag läser gärna den här typen av böcker, av Sara Lidman, Moa Martinson och PO Enquist.
Hon är en sådan där människa som har "skrivit hela livet", säger Elin Boardy med rösten full av självironiska citattecken. Men det krävdes en skrivarutbildning på Skurups folkhögskola för att hon skulle börja skriva på allvar. Mest noveller - romanen "Allt som återstår" är ett undantag i hennes författarskap.
- Men författare känns som ett stort ord. Jag har alltid känt att jag vill göra något annat också och inte bara lita till skrivandet. Nu har jag utbildat mig på Bibliotekshögskolan i Borås.
- Jag har tagit examen och gjort debut på samma sommar. Det känns stort. Det är tur att jag inte fyller 30 förrän nästa år, annars hade det varit läge för en liten kris, säger Elin Boardy.

Ger mammas farmor plats i litteraturen

När andra skriver om snabba cash i Stureplansmiljöer står hon stadigt i den historiska myllan på Orust. I sin debutroman skildrar Elin Boardy en alldeles vanlig människa, med ett unikt livsöde.