Efter labyrintliknande korridorer och vad som känns som oändligt många stentrappor står vi framför en tung, brun trädörr med stora kors. Ljuset nästan bländar oss när vi kliver in i den gamla kyrksalen med vitmålade väggar. Det välvda taket är närmare sex meter högt och genom takfönstren flödar ljuset in.
Här i Ateljéhuset, som fram till 70-talet var ett ungkarlshotell, högst upp på Glasbruksgatan på Södermalm i Stockholm, har Cecilia Ömalm Krajcikova sin ateljé. Genom ett stipendium av Stockholms stad får hon nyttja lokalen som sin egen under två års tid.
- Jag har börjat jobba med fysiskt större verk. Allt har blivit större! Här finns spår av olika faser, minnen och kyrklig verksamhet. Jag sitter mitt i historien och skapar nya historier.
Ytan ger frihet
Många konstnärer har satt sina spår genom åren. På stengolvet, som lutar kraftigt åt alla möjliga håll, finns färgstänk. I ett av rummen hänger en gammal affisch kvar och på en fönsterlist har någon skrivit ner ett telefonnummer.
- Det är sympatiskt att den vandrar mellan olika konstnärer. Jag gillar tanken på att folk har varit här och gjort något och sedan gått vidare. Man blir en del av varandras processer, säger Cecilia Ömalm Krajcikova.
Det starka ljuset är inte alltid en fördel. Hon jobbar mycket med projiceringar på väggarna och måste därför ibland arbeta när det är mörkt. Lokalen är varm på sommaren och kall på vintern. Men för henne är den ändå fantastisk.
- Ytan ovanför huvudet påverkar mycket. Man får större frihet och kan andas lite mer.
-Om jag sitter vid datorn ser jag bara moln och himmel. Det är inget som stör.
Utsikten värdefull
En annan sak hon tror är positivt för skapandet är nivåskillnaderna. Hon kan gå upp på loftet och titta ner på ett verk, ställa sig i ett av fönstren eller gå in i ett annat rum och betrakta från ett nytt håll.
- Jag tror att hjärnan mår bra av att se saker från olika vinklar. Och så kan jag gå upp i fönstret, sitta där och dricka kaffe, bläddra i en tidning och komma tillbaka. Det blir väldigt dynamiskt.
- Nu jobbar jag med något relaterat till det jag ser ovanifrån. Jag kan lägga ut något och gå runt i det eftersom det är så stort. Det är intressant att känna sin egen litenhet i förhållande till något större.
Från de djupa fönstren är utsikten svindlande över vattnet, Gamla stan, Gröna Lund, Slussen och Finlandsfärjorna. Utsikten är något av det som Cecilia Ömalm Krajcikova värdesätter mest.
Hon tycker även mycket om det fem meter långa bordet där konst- och arkitekturböcker från 1800-tal till nutid ligger utbredda. En stor del av hennes arbete ndlar om att leta inspiration i böckerna.
När hon lämnar ateljén i oktober kommer hon att arbeta hemifrån ett tag.
Dels för att få mer tid till sina barn men framförallt för att det är omöjligt att byta till en annan lokal efter denna, säger hon.
- Det är fint att veta att det är för en tid. Det är som en resa. Man är bara här ett tag och då utnyttjar man det. Men jag kommer sakna det här. Jag känner det nu.