Ett av skälen till att Björn Runge ville göra film av Kim Fupz Aakesons manus "Happy end" var att där fanns en huvudroll för Ann Petrén i den 54-åriga bilskolläraren Jonna.
- Jag fick läsa manuset innan han hade bestämt sig för att göra filmen. Det gillar jag med Björn, att man blir insläppt så tidigt i samtalet, säger Ann Petrén.
Kompetent
Jonna är en kompetent yrkeskvinna som inte är lika duktig på att lösa sina privata problem, med en djupt deprimerad son (Gustaf Skarsgård). Hennes vanlighet står i skarp kontrast till Ann Petrén tidigare filmroller. Hon är inte rödglödgat rasande som Anita i "Om jag vänder mig om", eller dialektalt mysig som Gunilla i "Masjävlar". Men det betyder inte att hon är okomplicerad.
- Det finns ett egoistiskt, manipulativt drag hos Jonna som är väldigt intressant, för hon vill väl, men hon försöker också lämpa över sin sons problem på andra personer. Hon får panik när flickvännen drar för då måste han flytta hem igen "och då ska jag gå och oroa mig". Den förbjudna känslan tycker jag är intressant.
Respekterar
Hon tycker att Björn Runges främsta styrka är att han inte ser skådespelaren som "en maskin som bara kan gå in och riva av något".
- Han är intresserad av skådespeleriet, inte bara av att få en snygg bild. Man känner sig väldigt respekterad i sitt yrke. Och så gillar jag att det är så koncentrerat när man jobbar, att man inte behöver vara en underhållningsbataljon mellan tagningarna.