- Jag är supernöjd med skivan. Den blev så bra som jag hade hoppats, säger Stefan Petersson om resultatet av den ruffigare musikaliska idé som passar perfekt ihop med albumtiteln.
Improviserad perfektion
Det blev ingen riktig paus mellan "Stomping grounds" och "Brute noir". I höstas, direkt efter en turnésväng på kontinenten, blev Stefan Petersson hembjuden till Bebe Risenfors, multiinstrumentalist som spelat med Tom Waits.
- Vi hade kontakt via nätet. Jag frågade om han ville vara med på nästa platta. "Kom till Skåne" sa han.
Välmeriterade Risenfors tog emot i sitt hem där det blev nattliga "sessions" i fyra dygn.
- Det var helt förutsättningslöst. De låtar vi gjorde tillsammans gjorde vi från scratch. Det var en häftig upplevelse.
Producentjobbet gick till Per Nordmark, Pitesonen som på senare år allt oftare hamnat i regissörsstolen för skivproduktioner. Petersson och Nordmark känner varandra sedan skoltiden i Piteå när båda trummade i kommunala musikskolan.
- Han är ju Sveriges bästa trummis, alla kategorier. Samtidigt är man lite skraj för att gå till honom. Allt är antingen svart eller vitt. Tycker han att något är bra så är det bra så in i helvete bra och är någonting dåligt är det så vansinnigt dåligt. Samtidigt är det så det ska vara.
- När man ger grejer till Per är det som att skicka iväg elva ulliga, gulliga kaniner över ett minfält. Det kommer att smälla en del och någonting oskyldigt kommer att dö (skratt). Det är så han jobbar, men det blir ju bra. Han har tydliga idéer om vad han vill göra och han spelar fantastiska trummor.
Stefan Petersson bestämde sig tidigt för att inte "peta ihjäl sig" med den här skivan. Alla trumspår spelades in på en dag och all bas som hörs är första eller andra tagningen, medan de grunder som gjordes med Bebe Risenfors är livetagningar.
- Ibland är det någon sur ton och ibland någonting rytmiskt som inte följer linjen, men det gör det intressant i slutänden, att det finns fel.
Lärarjobb och familj i kombination med seriös satsning på musiken är ingen omöjlig ekvation, menar han.
- Det finns tid för allt om man tycker att det är kul. Jag har en bra familj, en förstående sambo som tycker att jag ska hålla på med det här också, men ibland känns det som om dygnets timmar inte riktigt räcker till.
Skivan släpps i Norden, Holland, Belgien, Luxemburg och förhoppningen är att den ska dyka upp även i Spanien, Italien, Frankrike och möjligen USA. Planer finns för en Europasväng i vår. Biljetten till kontinenten har bland annat utgjorts av flera spelningar i Milano på en gala till countrylegenden Townes Van Zandts ära.
- Många kör ganska trogna versioner, men jag gör Mother James-versioner, stampar, skriker och fräser (skratt). I samband med det har jag gjort turnéer. Jag har lärt känna folk, bokare, skivbolag och tidningar. Det finns folk som är intresserade och gagerna har gått upp lite, så det är kul. Trägen vinner.
Tarantino i publiken
Mother James har lånat ut musik till "Serving The Broker", en dokumentär om en norsk 1800-talspub som är under produktion, men när den kommer ut är osäkert. Apropå film gjorde Mother James ett minst sagt minnesvärt framträdande på en Söderkrog där självaste Quentin Tarantino var på besök.
- I slutet av vårt set såg jag att han var där. Man förväntar sig inte att Tarantino ska stå och lyssna i baren.
Efter spelningen satt demonregissören kvar. Stefan Petersson gick fram och hälsade.
- Jag sa att jag hette Stefan och han sa att han hette Quentin. Vi stod och pratade lite grann. Han hade sett showen och sa att han tyckte om den, att den var cool och att musiken var bra. Han var supertrevlig, amerikansk och pratade gärna. Efter ett tag kände jag att jag var lite "starstruck" och visste inte vad jag skulle säga. Jag gick tillbaka till mina vänner, men tänkte efteråt att jag skulle ha haft en bild av mig och honom i baren. Men det var kul. Att Quentin Tarantino tyckte att det var coolt är helt bra för mig.