När människan 1969 landade på månen ringde radion upp några kända svenskar för att få en kommentar - ärkebiskop Ruben Josefson, partiledaren CH Hermansson och konstnären Siri Derkert.
Att just Siri Derkert fick tycka till om månlandningen ger en bild av hennes position i slutet av 60-talet - med det stora konstverket i Östermalmstorgs tunnelbanestation följde ett kändisskap hon gärna utnyttjade.
Medierna gillade henne och hon spelade med. Allt för att nå ut med sitt budskap om freden, kvinnorna och miljön, även om frågan gällde månlandningen:
- Jag tror att det intresserar svenska folket, eftersom man inte vill intressera sig för mer närliggande problem, ur kvinnlig synpunkt avgörande frågor. Månlandningen har jag har svårt att gripas av, löd hennes korta kommentar.
"Det väger inte jämnt"
Det var alltså den långa betongväggen längs Östermalmstorgs perrong som blev Siri Derkerts stora genombrott för en bred allmänhet. Tunnelbanan var helt ny och Östermalmstorg skulle också fungera som skyddsrum vid ett eventuellt kärnvapenkrig. Siri Derkert laddade väggen med symbolik.
Simone de Beauvoir finns med, liksom Sapfo för att hon drev den första kvinnliga medborgarskolan. Ordet fred står skrivet på över 20 språk och väggens noter är till "Marseljäsen" och "Internationalen", de två revolutionssångerna.
"Här fick hon alltså till det med besked mitt i centrum, Road Warrior, den fågelälskande motorcykelmarxisten som var med om två världskrig och helt uppfylld av projektet att hindra det tredje", skriver Martin Gustavsson, filosofie doktor i ekonomisk historia, i katalogen som hör till Moderna museets utställning.
Själv talade Siri Derkert gärna om den obalanserade vågskålen, som också avbildas på väggen.
- Det väger inte jämnt. Det är därför vår kultur, vår värld, ramlar sönder om inget händer, sade hon i en radiointervju.
Tidig kubist
Men det dröjde länge innan Siri Derkert blev en del av offentligheten. Hon var en bit över 70 när tunnelbanekonsten invigdes och hade arbetat hårt ett helt yrkesliv. När Moderna museet nu för andra gången samlar Siri Derkerts livsverk - den första stora retrospektiven var 1960, på Moderna och på Louisiana - tar man avstamp i hennes tidiga måleri.
Resor till Paris, Algeriet och Italien influerade och inspirerade, liksom förhållandet med den finske konstnären Valle Rosenberg, som hon fick sonen Carlo tillsammans med.
Under åren i Paris började hon närma sig kubismen, en omvälvande konströrelse som ännu inte hade slagit igenom.
- Man kunde inte se särskilt mycket kubism på den tiden, inte heller i Paris. Picasso och Braque hade ännu inte ställt ut sina kubistiska verk offentligt, men Siri ser verk i ateljéer och tar intryck, säger Annika Öhrner, kurator för utställningen på Moderna.
Utskällda barnmotiv
Hennes kubistiska måleri når aldrig en bred publik; trots att hon försöker är det svårt att få ställa ut. Genombrottet kom i stället på 1940-talet.
Då har hennes måleri blivit betydligt allvarligare och ett vanligt motiv är de barn hon omges av - från 1920-talet försörjde hon själv sina tre barn. Barnmotiven gjorde henne till ett vanligt förekommande namn på landsortsmuseerna.
- Det är en viktig del av svensk konsthistoria, starka psykologiska skildringar, inkännande människostudier. Men hon fick också mycket skäll för just de målningarna.
- Det handlar aldrig om några gulliga barnporträtt, många tycket helt enkelt att barnen var fula och att man inte skulle skildra barn så, säger Annika Öhrner.
- Siri Derkert var aldrig ute efter att försköna.
- Hon ville komma åt den otroliga verkligheten, som hon själv formulerade det.