Så klonar sig Hamadi Khemiri

- Ett vitt eller ett svart ansikte. Det hjälpte mig att veta vilken roll jag spelade.

Så förklarar Hamadi Khemiri hur han lyckades cruisa mellan tre uppsättningar och tre roller på Dramaten hela den gångna våren.

Svart färg innebar att han var den nedsotade studenten i Mats Eks hyllade uppsättning av "Spöksonaten". Var han däremot vitsminkad så var han Baptiste i Ellen Lamms "Paradisets barn". Däremellan fortsatte han att spela den egna och smått gymnastiska monologen "C".

Dramatik som partitur
"Intelligent" och "intellektuellt" är ofta återkommande ord i recensioner av Hamadi Khemiris roller och egna pjäser. Själv ser han sig mer som intuitiv, en skådespelare och dramatiker som hämtar sin inspiration ur musiken - i synnerhet hiphop som han växte upp med på åttiotalet.

- Jag kallar inte det jag skriver för dramatik, utan snarare partitur där jag ser texten som en rytm. Vad som intresserar mig är när det intellektuella och fysiska krockar med varandra. Som i min monolog "C" som är extremt fysisk, nästan som ett träningspass.

Sade inte klick
Minst sagt kroppslig var också Hamadi Khemiri i debutpjäsen "Signalfel". Att se den var som att åka Gröna Lund-attraktionen Insane tur och retur, ett omtumlande besök i dramatikern Hamadis sinnesvärld befolkad av fem egensinniga karaktärer på väg mot en inre resa.

Slående är också hans intensiva och hypnotiska scennärvaro. Nej, Hamadi Khemiri är inte någon dussinskådespelare. Ändå är han mald genom Teaterhögskolan i Stockholms sedvanliga utbildningskvarn.

Var det verkligen den optimala utbildningen för dig?
- Nej, det fanns mycket som inte klickade. En del saker var väldigt bra men de flesta pedagogerna glömde helt bort studenterna och satte fokus på sig själva och sina egna dogmatiska system. Men visst lärde jag mig mycket ändå. Och jag fick några riktigt goda vänner.

Ingen ensamvarg
Både "Signalfel", hans examensarbete från Teaterhögskolan, och "C" är monologer i egen regi, men att han skulle vara en ensamvarg är något som Hamadi Khemiri dementerar.

- Jag skriver snarare monologer för att närma mig en idé som jag är osäker på om den går att genomföra. Som kan man via fem karaktärer gestalta en stads kollektiva undermedvetna? Eller kan man gestalta en partikel som vandrar mellan organismer och på så sätt gestalta världen? Då är det praktiskt att använda sig själv som undersökningsverktyg. Sedan känner jag mig inte ensam på scenen. Varenda gång jag skrivit något själv så har jag jobbat med Susanna Hedin från scenkonstkollektivet Sutoda, både som motspelare, ljusdesigner, scenograf och konstnärligt öga.

Om Hamadi Khemiri ska våga sig på att analysera sin egen teatergeneration - åttiotalisterna - så tror han att den kännetecknas av just handlingskraftiga skådespelare.

- Kanske tar vår generation ett större ansvar för hela den konstnärliga processen än de tidigare, säger scenkonstnären som gärna både spelar, skriver och regisserar sig själv. Men i höst blir det bara en yrkesroll.

Du spelar din första huvudroll på Dramaten stora scen i oktober. Berätta.
- Vi har inte börjat repetera ännu, men den är både sympatisk och osympatisk så det ska bli roligt att se hur man löser den. Två av mina motspelare är Lena Endre och Rikard Wolff. Mer får jag inte säga just nu!