Dramatikern Lucas Svensson är sångerskans biografi trogen. Det stämmer att Maria Callas tackade nej till Metropolitan. Hon ville sjunga i Italien. Senare i karriären avböjde hon även när påven bjöd in henne. Hon hade inte tid.
- När de väl träffades skällde hon ut honom för hans konstsyn. Allt som är "over the tops" i hennes liv är sant. Även när hon bara var tjugo år var hon väldigt säker på sin talang, säger Lucas Svensson.
Konsten är allt
"Obesvarat liv" är undertiteln på hans pjäs om en sångerska som satsar allt på konsten, enligt Rikard Wolff av revanschlystnad gentemot en sinnessjuk mamma som hon hatar.
- Hon kompenserade bristen på kärlek i barndomen med att triumfera över världen, enkelt psykologiskt uttryckt. Det var inget val från hennes sida, det var en nödvändighet, säger han.
Rikard Wolff har varit tagen av Callas sedan 20-årsåldern men pjäsen är ingen musikberättelse som föreställningen om Edith Piaf.
Nu gestaltar han en perfektionist både när det gällde roller och utseende. När pjäsen börjar är Maria Callas i slutet av sitt korta liv, ensam i en lägenhet i Paris på 1970-talet där hon till slut tog amfetamin för att ens orka ur sängen.
Ensam kvar
Hennes medhjälpare Bruna (Eva Stenson) finns kvar, men vännerna - skeppsredaren Aristoteles Onassis och filmaren Pier Paolo Pasolini - är båda döda. Hon har slutat sjunga efter flera misslyckade comebackförsök.
- Hon bor som i en sarkofag av juveler, pälsar och dyr konst och ändå är hon så olycklig. Hon orkar inte bära oket av den här ikonen. Nu är det ju inte den olyckliga Maria vi fokuserar på men grundsituationen är den. Vi visar en väldigt vital Callas, framhåller Rikard Wolff.
Lever du upp till hennes skönhet?
- Det hoppas vi. Hennes galaentréer är berömda, de stora modehusen sydde hennes kläder, juvelerna kom från Swarovski, det var miljontals kronor hon släpade omkring på bara för att komma in och säga hej.