Resan till Korea ledde hem

– Jag hade kunnat byta ut allt i mitt liv, mitt jobb, min bok, allt mot ett liv där jag slipper stå till svars för min hudfärg, säger han frankt.
”Var kommer du ifrån?” är en till synes harmlös fråga som fortfarande kan göra ont. Sölvesborg eller Malmö har sällan räckt som svar, i stället har han känt sig ombedd att berätta om ett Korea där han, fram tills hösten 2007, aldrig hade varit sedan han blev bortadopterad som spädbarn.
– Jag tycker inte den som frågar är taskig, det handlar om strukturer i samhället som gör att ickevita får de här frågorna. Det är så svårt att ta på.
Spridda krönikor
Bokdebuten kommer efter en höst då vardagsrasismen äntligen tagits på allvar i debatten och då Patrik Lundbergs krönikor i Helsingborgs Dagblad lyst alldeles extra. Twitterlustifikationerna över årets Nobelpristagare i litteratur fick honom att reagera blixtsnabbt. Likaså indignationen över en utebliven pepparkaksgubbe i Laxå. Patrik Lundberg kunde berätta hur det var att i andras ögon vara luciatågets självklara pepparkaksunge.
Hans nya bok handlar om honom själv, om en ung persons sökande efter sin identitet. Efter sina första studieterminer vid Malmö högskola blir Patrik Lundberg beviljad ett utbytesår vid ett universitet i Korea.
Innerlig kärleksförklaring
Redan innan han åker tar han kontakt med sin gamla koreanska adoptionsbyrå för att få hjälp att söka rätt på sina biologiska föräldrar. Väl på plats hamnar han på ett vandrarhem som vänder sig alldeles särskilt till just adoptivbarn från Korea som återvänt i samma ärende.
– Jag blir jätteglad om adopterade vill läsa boken, men jag vill poängtera att jag inte gör anspråk på någon annans historia än min egen.
– Vi är 50 000 internationellt adopterade i Sverige i dag, vi flögs hit, vår identitet togs bort. Det har präglat oss på ett eller annat sätt men sedan beror allt på uppväxten i Sverige.
”Gul utanpå” kan läsas som Patrik Lundbergs kärleksförklaring till sin svenska mamma, som en spänningsroman eller en skildring av en ung människas sökande efter sig själv.
Resan tar honom inte bara till de biologiska släktingarna utan också till barnhemmet i den extremt välbärgade stadsdelen Gangnam i Seoul där han får se rummet med dagens adoptivbebisar, snart utkastade i det stora uppväxtlotteriet från ett land som inte tycker sig ha råd.
– Det var där jag hade legat själv, och det var som om någon bara slet ut hjärtat ur mitt bröst. Jag är inte så mycket dramaqueen men det var det mest hjärtskärande jag varit med om.
Hans erfarenheter och högskolestudier har gjort honom på djupet övertygad om att uppväxtförhållandena betyder oändligt mycket mer än biologin för en människas liv.
– Jag tycker nästan att adoption kan förklara hela samhället. Den förklarar hur både kön och etnicitet skapas.
– Efter att ha träffat så många adopterade som jag gjort, så vet jag att det som skiljer de adopterade i Sverige är ju vilken klassbakgrund vi har.
– När jag kom till Stockholm och träffade koreaner som vuxit upp vid Stureplan hade vi ingenting gemensamt förutom hudfärg.