"Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord", sade Thomas Tidholm. "Det är helt enkelt för dumt, ett sorgligt tecken", fortsatte Jacques Werup, medan kollegan Göran Greider meddelade att hans fru, som är medlem i republikanska föreningen, skulle skilja sig om han deltog i projektet.
Andra, som liksom Pamela Jaskoviak till en början varit positiva, drog öronen åt sig och tackade nej när det hela började framstå som ett ställningstagande för eller emot kungahuset.
I dag är initiativtagaren Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall i Stockholm, slokörad. Tio av trettio tillfrågade poeter har tackat ja till projektet, men för att skona dem från andras kritik funderar han på att skippa ursprungstanken på att ge ut kärleksdikterna i en antologi efter bröllopet.
- Det har plötsligt blivit en svartvit fråga, för eller emot kungahuset, trots att det inte handlar om det. Många av dem som uttalar sig har gått in i samma retorik som de hade 1978 på hösten.
- Det som gör mig lite orolig är att poeterna inte verkar förstå humor, de har tagit alla mina ironier på blodigt allvar. Kärnpunkten är att de tror att de ska skriva till Victoria och Daniel - men det var ju inte riktigt så det var upplagt.
Hettan i de svenska poeternas upprördhet var så stark att den nådde utanför landets gränser. Poeten och litteraturprofessorn Anders Olsson, som sedan 2008 är ledamot i Svenska Akademien, tror inte att poeternas upprördhet enbart handlar om beröringsskräck inför kungahuset.
- Poesin är hårt trängd i vårt samhälle. Poeterna är vana vid att bygga upp sina författarskap helt utifrån sina egna premisser. Att få ett uppdrag utifrån är väldigt främmande känslomässigt, man kan inte tänka sig författandet i någons tjänst över huvud taget.
Anders Olsson tycker att debatten har varit uppfriskande då den vittnar om att poesin inte är död och att den inte kommer att dö.