Den svenska teaterscenen kryllar av skäggiga män. Bara i år har vi sett Fredrik Lycke med yvigt grottmansbarr i såväl "Hair" som "Lycka", båda på Stockholms stadsteater.
I sistnämnda uppsättning figurerade dessutom Lyckes skägg klonat på samtliga skådespelare under en rufsig skumpartyscen.
Västerbottensförfattare
Lika klonade var humorkollektivet Klungans spretiga bockskägg i "Det är vi som är hemgiften" (2008). Shanti Roney bar ett mer välansat och korrekt Strindbergskägg i P O Enquists aktuella pjäs "Tribadernas natt", även den på Stockholms stadsteater.
Och som om det inte vore nog med det. I augusti arrangerar samma teater i samarbete med ATR, Amatörernas Riksförbund, ett Strindbergsmaraton med inte mindre än 150 Strindbergskopior som läser Strindbergscitat på Drottninggatan i Stockholm. En väldans massa lösbarr utlovas.
Skäggmakt
Idel män med barr, möjligen ett sätt att återerövra scenen efter några års kritisk debatt om det manliga geniets makt på teatern.
Men inte ens skägget får mannen behålla i fred. För i höst gästar den franska performanceartisten Jeanne Mordoy Subtopia i Botkyrka utanför Stockholm med sin föreställning "Hyllning till skägget" ("Eloge du poil"), baserad på hennes resor i Östeuropa.
Som skäggiga damen vill cirkuskonstnären, buktalerskan och gummikvinnan Mordoy gestalta ett kvinnligt oberoende. Med på scenen finns också en get samt tomma snigelskal.