Tillbakalutad i fåtöljen på Östermalm raljerar Jan Guillou över recensenternas förväntade formuleringar: "Han tror att han är Thomas Mann".
Det tror han inte. Jan Guillou menar tvärtom att hans roman är bättre än "Buddenbrooks" i åtminstone två avseenden: snabbare förflyttningar i tid, plus att hans 1900-tal bjuder på andra möjligheter än Manns 1800-tal.
- Han fick Nobelpriset, några sådana förväntningar har inte jag. Men den här boken liknar inget annat jag skrivit, den har pretentioner, det här är "attitude". Jag har bytt genre och berättarstil.
För första gången har han dessutom vågat sig på explicit erotik: extatiskt djungelsex med eggande giftormar, och ångande hotellmöten mellan två älskande som hållits åtskilda på grund av världskrig och klass.
- Gör man det för häftigt blir det pornografi, och gör man det inte tillräckligt häftigt blir det inte heller bra. Att skriva erotik är handsvettsframkallande verksamhet för de flesta av oss, särskilt för män tror jag.
Onkel Lulle
Just nu läser han in sig på homosexuellas liv i 20-talets London. Seriens andra roman ska börja i England med den homosexuelle Sverre och hans brittiske lord som huvudpersoner, men kommer framför allt att skildra Tyskland före andra världskriget.
- Om det är svårt med heterosex så är det här ännu svårare, men jag vill att det ska vara tydligare än i fallet med onkel Lulle.
Lulle var Jan Guillous egen släkting, vars eventuella homosexualitet aldrig var uttalad. Till sin stora romansvit, har han hämtat inspiration från den egna familjehistorien. Han har också valt en form som gjord för filmatisering.
Det hela började en dag i svampskogen, för fem år sedan, när hans fru och förläggare, Ann-Marie Skarp, undrade varför ingen svensk författare skriver motsvarigheten till den brittiska familjesagan, den som blir så bra tv.
- Jag grubblade och svarade: "ingen svensk författare har kapacitet att göra den enorma research som skulle krävas. För nu snackar vi hundra år och de hundra år som det skulle bli fråga om är 1900-talet. Det skulle i så fall vara jag."
Maktens folk
Vems 1900-tal är det då han försöker skildra? Att skriva historien utifrån de maktlösa eller fattiga tycks inte vara något som ens föresvävar Jan Guillou, hur mycket vänster han än har varit.
- Ett problem för mig är att jag har lättare att berätta om herrskapsfolk än om tjänstefolk. I min barndom hade vi tjänstefolk, men de levde i en värld för sig.
I stället utgår han från sin norske morfar och dennes två bröder, begåvade bondsöner som fick studera till ingenjörer i Dresden tack vare en insamling i byförsamlingen. I romanen blir de faderlösa fiskarsöner med äventyrliga liv.
Jan Guillou funderade länge över vad han egentligen ville säga.
- Vårt förhållande till historien bygger på en efterklokhet som är omöjlig att undvika.
Viktigast är berättarperspektivet. Läsaren får upptäcka Afrika genom Oscar, äventyrare med höga ideal men utan insikt om att han plundrar Afrika.
Första världskriget skildrar Jan Guillou genom ett djungelkrig där engelsmännen, till skillnad från tyskarna, framstår som bestialiska svin i sitt sätt att avverka indiska och afrikanska bärare.
- Jag använder mig framför allt av engelska källor, då har jag garderat mig från att bli propagandistiskt tyskvänlig, en tanke som kommer att slå läsaren i alla fall.
Guillou tycker sig ha tillräcklig historisk grund även för berättelsen om hur en ung vit missionärsfamilj blir offer för afrikanska kannibaler vars sadistiska uppfinningsrikedom är rent häpnadsväckande.