Miesenbergers madeleinekaka för alla

"Mamma-pappa-barn", skriver Jan-Erik Lundström, chef för Bildmuseet i Umeå. Huruvida de mörka siluetterna framkallar soliga semesterminnen, ett lyckligt förflutet, eller känslan av avstånd, tystnader och hot ligger till stor del i betraktarens öga.
- En gång träffade jag en upprörd kvinna som frågade hur jag kunde skildra ett övergrepp? Bilden föreställer människor på en filt, som har picknick. Men hon såg något helt annat.
Med tusch
Ända sedan 1992 har någon bild i serien "Sverige/Schweden" nästan alltid varit utställd. Just nu kan 70 av dem ses på Galleri Lars Bohman i Stockholm. Bildserien är baserad på de egna familjealbumen, från Maria Miesenbergers uppväxt i Sverige och Österrike.
Hennes bilder är omfotograferingar och bearbetningar av faderns. Med tusch har hon gjort syskon, föräldrar och sig själv till svarta siluetter. De dricker kaffe i trädgården, åker skidor och gungar i hammocken. De 120 motiven har hon haft lagrade sedan 1990-talet, och tidigare ställt ut i sviter om högst 14 åt gången. Först nu har hon gjort kopior av dem alla, ett arbete som krävt många timmar i mörkrummet. Resultatet redovisas både i en utställning, på turné i Sverige och utomlands, och i en ny bok, med texter av bland andra Elfriede Jelinek.
- Det känns ganska schysst att samla ihop det efter så lång tids arbete, att kunna visa det mer i sin helhet.
Rytm och intensitet
Bildmuseet i Umeå var först med att visa utställningen med ett 70-tal motiv, kopierade i mindre format än tidigare. På Galleri Lars Bohman har hon plockat bort de tidigaste bilderna och i stället kopierat upp de motiv hon hade kvar. Själva hängningen är nog så viktig. Avstånden följer ett strikt mönster, Maria Miesenberger eftersträvar rytm och intensitet. Helst ska bilderna vibrera.
- Det blir tätt och kompakt, det blir som ett rum för betraktaren att befinna sig i.
Magnus Florin utgår från en av hennes bilder i sin nya roman. Lars Norén, uttolkaren av "det blodiga drama som kallas familj" som en recensent nyligen skrev, är en av flera regissörer som inspirerats av hennesserie.
På Kristianstads konsthall i vintras träffade hon en man som kommit till utställningen i tron att motiven handlar om henne, konstnären, för att i stället plötsligt befinna sig mitt i den egna barndomen. Han var oförberedd och beskrev det som hemskt till en början, men till slut fantastiskt. Alla var där.
- Det har ingenting med mig att göra längre, det är dit jag vill komma.

Miesenbergers madeleinekaka för alla

Maria Miesenbergers familjebilder "Sverige/Schweden" väcker reaktioner och minnen var de än visas. Just nu sammanfattar hon sitt största konstprojekt hittills.