Museimedarbetarna hade planer på en konstruktion där besökarna skulle kunna gissa specifik sopa efter lukt. Ruttet ägg, kaffesump och så vidare. Gissningsleken måste ske utefter ruttnande originalvaror, vilket inte skulle fungera. Ingen vill ha fler ovälkomna djur i museets samlingar.
- Utställningsformen är väldigt osopig, den är snygg och ren. Däremot har vi tagit fram ett skrapkort med lukten "garbage", specialbeställd från Tyskland. Men jag vet inte, vi hade velat ha det där sura, säger utställningsproducenten Lena Landerberg.
Luktrullgardin
Luktlösheten på Nordiska är "mitt i prick" menar Lynn Åkesson, professor i etnologi i Lund som forskar om sopor. I dag lever vi med neddragen luktrullgradin.
- En skolklass för femtio år sedan luktade matos och vått ylle, gamla strumpor och fotsvett. Det är helt otänkbart i dag. Vi har rensat ut så mycket av de organiska lukterna och det finns också en hysterisk rädsla för att sopor ska lukta, säger Lynn Åkesson.
Soporna är inte bara en stinkande biprodukt av våra deodorantdoftande liv, de är också lockande sanningssägare. I kassarna syns våra medicinaskar och att vi dricker mycket mer än vi vill erkänna.
Nordiska museet fokuserar på annat än pinsamheterna, bland annat på kretsloppssamhället från förr kontra konsumtionssamhället av i dag. Bland föremålen finns tre dambindor från sekelskiftet 1900.
- Det är något som alla kvinnor i hela världen får tankar kring, man sydde dem av ett gammalt lakan eller en skjorta, och stoppade sedan med trasor eller mossa, säger Lena Landerberg.
På avsvalning
Den begagnade dambindan - i alla tider en skamfylld sopa - kokades och torkades så gömd som möjligt, för att återanvändas. För hundra år sedan åstadkom varje svensk i snitt 30 kilo sopor under ett år. I dag ett halvt ton.
- Alla återanvände förr. Det var självklart och inget man tog ställning till. Vi har försökt lyfta fram att det inte handlade om fattiga eller rika. Vi visar en stolsdyna från 1600-talet som gjordes till ett bröllop mellan två adelsfamiljer, den dynan är sydd av restbitar.
Nordiska vill inte moralisera, däremot väcka funderingar. Allt kan vi inte slänga.
Vissa föremål måste ställas på känslomässig avkylning, ibland i decennier. Ofta låter vi dem stå till sig i sommarstugor, förråd eller garage innan vi slutligen säger adjöss.