- Det finns en närhet till keramik som är inbjudande. Många har en relation till det, och alla kan knåda lera. När jag gick på Mejan (Konsthögskolan) skulle man inte göra glaserad keramik. Det var för kitschigt. Det blev en frihet för mig att det inte sågs som riktig konst, säger Klara Kristalova.
Skildrar unga flickor
De glaserade, ofta färgstarka, skulpturerna utgör en skarp kontrast mot konsthallens kritvita väggar. Att vandra runt bland verken är som att befinna sig i en saga där varje verk kan ses som en egen berättelse. En människokropp med åsnehuvud, en svan som har svalt en människa och ett huvud som tittar ut genom en hästs bakdel. I Klara Kristalovas skulpturer möts skönhet och mörker. Psyket och relationer är återkommande teman i hennes konst. Många av verken föreställer unga flickor.
- Jag tycker det är intressant med bredden när man är tio, tolv år. Hur man går från att vara allt till att bli kvinna. Det är stor skillnad mellan den vackra, behagliga och släta personen som man förväntas bli, och vad man egentligen är.
Fåglar och fjärilar är några av de djur som upprepas bland skulpturerna. Klara Kristalovas konst beskrivs ofta som inspirerad av fabler och sagor. Själv håller hon inte riktigt med om det.
- Jag tror att man tänker mycket på sagor när man ser djuren. Jag är djurintresserad och har egna djur. Om man ska ta fram en karaktär så är det lätt att använda sig av djur för man har sådana tydliga föreställningar om vad de har för egenskaper.
Tendens bli glassig
De flesta av skulpturerna är av keramik, ett fåtal är av brons. Storleken på verken varierar. Vissa är så små att de skulle platsa i en bokhylla, medan andra kräver både bredd och höjd. Trots de glansiga, eleganta ytorna finns det något obehagligt, nästan kusligt, över flera av skulpturerna. Kontraster är något som Klara Kristalova arbetar mycket med.
- Keramiken har en tendens att bli glassig och dekorativ. Det är viktigt att göra saker som tynger ner de verk som nästan fladdrar iväg i sin egen glättighet.