Justine Lévy fantiserar högt om en fjärde roman där hon mer utstuderat ska lägga moderns livspussel.
- Hennes liv var blixtrande, det är intressant att studera ett sådant liv.
Skrivandet är också ett sätt att återkalla en mamma som ofta var frånvarande, både när hon fortfarande bodde tillsammans med sin lilla dotter och efter att hon överlämnat henne till ex-maken och pappan, den kände franske filosofen Bernard-Henri Lévy.
Dessförinnan kunde hon anförtro sin fyraåring åt de stenhöga väninnorna som lät henne leka ensam i ödsliga lägenheter med gardinerna neddragna.
Kommer aldrig
Redan som 20-åring skildrade Justine Lévy sin mamma (som dog i cancer 2004) i debutromanen "Vi ses på Place de la Sorbonne". Louise, författarens alter-ego, väntar en hel dag på en skandalös men levande mamma som aldrig kommer. 16 år senare har hon skrivit "En ovärdig dotter", nyligen utgiven på svenska. Även den rymmer många hårda barndomsfakta, men utan att utmynna i raseri.
- Det finns inte bara ett bra sätt att ta hand om sitt barn på. Du kan göra allting rätt enligt guideböckerna men att vara en bra mor är inte samma sak som att lägga sitt barn klockan åtta varje kväll. Det kan vara att lära ut förmågan att förundras över livet, att ge sitt barn lust att kämpa, säger Justine Lévy.
- Det finns värre saker än alkoholism, det som gör en stark är att ha varit älskad. Har man varit älskad kan man flytta berg. Det är inte tillräckligt, men den kärleken är en rustning för resten av livet.
Vittrar sönder
En "Ovärdig dotter" handlar om hur den egensinniga amasonen till mamma snabbt vittrar sönder i cancer samtidigt som hennes dotter väntar sitt första barn. Den skuldtyngda Louise tycker att hennes graviditet dödar modern och förmår inte avslöja den stora nyheten innan mamman för evigt gått förlorad i morfindimmorna.
Det tunga temat till trots är romanen berättad med en lätthet och humor som fått både ris och ros från de franska kritikerna.
- Alla kan känna igen sig i förlusten av någon man älskar, det är redan så tungt och jag hade ingen lust att luta mig mot det. Idén är att visa att saker och ting aldrig är heltigenom sorgliga eller lyckliga.
Hennes tre romaner är alla starkt självbiografiska. Den andra "Rien de grave" (2004, ungefär "Inget allvarligt") kretsar kring den avgrund som öppnade sig efter att Justine Lévys förste man lämnat henne för den blivande presidentfrun Carla Bruni.
Som stickning
Sitt skrivande ser Justine Lévy som ett sätt att samla ihop skärvorna och hitta logik i vad som annars är en obegriplig och kaotisk vardag. Som att sticka, tycker hon.
- Det är inte fiktion, men ändå fiktion, utifrån en bas som är helt verklig.
- Känslorna är sanna, men det är i alla fall en roman eftersom det finns en litterär strävan.
Om det är terapeutiskt kan hon inte säga. Däremot ett sätt att skapa distans.
- Jag är nöjd när jag skriver och nöjd över att ha skrivit en bok. Men det är väldigt svårt att komma tillbaka till de här sakerna i intervjuer, det är som att riva upp ett sår.
- Kanske vill jag glömma saker genom att vädra dem i offentligheten, göra mig av med dem, kanske är det terapeutiskt.