Milla de Wet var ofrivilligt barnlös, gift med en hustrumisshandlare när en utnyttjad svart askunge fick hennes hjärta att blöda. Milla tog den djuriska ungen till sin egen gård, tämjde och uppfostrade henne till hushållerska, förman, köksvirtuos, trädgårdsmästare, brodös och personlig assistent.
Men den svarta askungen var ändå aldrig riktigt nöjd. Hon hämnades genom att bli mer mamma än Milla själv till den pojke Milla slutligen födde.
Inte först och främst
Om man läser de översvallande recensionerna kan man lätt tro att "Agaat" är Marlene van Niekerks stora roman om hur apartheidregimens vidrighet omöjliggjorde allra relationer, i synnerhet dem på ett stort sydafrikanskt jordbruk. Det är det kanske också, men inte bara, och framför allt inte först och främst.
- I Sydafrika blev romanen omedelbart läst som politisk, ut ur skogen kom små arga män, drämde den i bordet och sa "men hon får ju gården, varför ger du bort marken?", den sortens skit.
Marlene van Niekerk, 58, har just kommit till Stockholm med sin holländska särbo Linda, båda lika förtjusta över "att vara ungefär så långt norrut som man kan komma".
Till skillnad från landsmännen J M Coetzee och Nadine Gordimer skriver van Niekerk på afrikaans, ett språk med tungt bagage. Sin roman jämför hon med en trästaty. Bara för att statyn är gjord av trä handlar den inte först och främst om just pinje eller mahogny. Att säga det vore att reducera statyns berättelse på samma sätt som att hävda att hennes roman främst skildrar apartheid.
- Jag tycker att boken handlar om maktförhållanden i intima relationer. Om ett sårbart barn som landar i klorna på en vampyr. Om förhållandet mellan mor och dotter.
- Många läser Milla som en mycket mjukare person än vad jag gör, jag tycker att hon är en komplett ondskefull människa, hennes livs tragedi är att ingen omkring henne riktigt ser eller förstår det.
Som en symfoni
Beskrivningen känns smått chockerande av en roman orkestrerad som en symfoni, skriven i olika tonlägen och i flera partier med en rent rörande känslighet. Ingen av karaktärerna framstår som ensidigt ond eller god.
Det är just vampyren, den ALS-sjuka lantbrukarkvinnan Milla, som är bokens opålitliga berättare. Hon ser tillbaka och försöker förstå. Inför döden utvecklar hon en besatthet vid detaljer som är karaktäristisk för Marlene van Niekerks författarskap, ett slags glupskhet eller vilja att hålla fast tillvarons alla nyanser.
Marlene van Niekerk skildrar inte bara den tid och det land hon föddes in i utan också det jordbrukslandskap som var hennes eget.
- Min pappa fick i uppdrag att utveckla en gård i det område som beskrivs i boken, mycket av det jag skriver om lärde jag mig från min fars hand, och när jag skrev kunde jag fråga honom om till exempel höloppan, om att torka hö och om massor av praktiska detaljer. Mycket av bokens textur kommer från de detaljer som pappa fortfarande kunde ge mig.
Som liten flicka blev hon också medveten om det system hon levde i just genom en flicka som Agaat. Hos vänner till hennes föräldrar såg hon hur husets fru omfamnade och tröstade en svart tjänsteflicka som också var den som nattade, och kysste familjens barn.
- Jag såg på dem med ifrågasättande ögon, uppvuxen i apartheidregimens atmosfär var jag inte van med den sortens intimitet. Jag tror att det öppnade mina ögon stort för vad som hände i vårt land. Då var jag sex eller åtta år och för liten för att förstå själv.
- Min mor omfamnade aldrig de svarta arbetarna, inte ens om det hade hänt de mest fruktansvärda saker, om de hade lidit förluster, smärta eller vad som helst. Jag minns att den här synen träffade mig rakt i hjärtat.