"Jag skulle vilja skriva en bok som får generaler att må illa vid tanken på krig" skriver Svetlana Aleksijevitj (bilden) i "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Frågan är om hon inte gjort just det.
- Jag skulle gärna vilja tro det, men kanske är det så att vissa delar av generalernas hjärnor tynar bort, de ser inte tårarna och lidandet på samma sätt som författarna, säger hon.
Hon är i Stockholm för att tala om sin debutbok från 1984, nu i svensk översättning, men skriver samtidigt på de allra sista kapitlen i den femte boken ur samma svit, "Utopins röster", om den enskilda Sovjetmänniskans historia.
Struntar i taktiken
Ur den enkla människans berättelser destillerar hon fram existensens villkor vare sig det handlar om Tjernobylkatastrofen, eller som i den kommande boken, Sovjetstatens sönderfall.
- Att vara rysk eller vitrysk författare är något annat än att vara en svensk. Vi samlar på smärta, det är nästan en sjuka hos oss, vi lever i en förhöjd livstemperatur, säger hon frankt.
Boken om de kvinnliga soldaterna och partisanerna liknar ingen annan skildring av andra världskriget. Aleksijevitj struntar blankt i att beskriva strategier, avgörande slag och taktik. I stället berättar hon om den kvinnliga soldaten som i mörkret trodde sig simma i land med en sårad kollega, men som skräckslagen kämpat för att livrädda en stor fisk.
Men hon lyfter också fram kvinnliga soldater som efter allt de upplevt stod likgiltiga inför de manliga kollegornas våldtäkter av tyska kvinnor i krigets slutskede.
- Att man beskriver saker som just detta tror jag är väldigt kvinnligt, säger hon.
Männen skulle ha berättat andra saker och på ett annat sätt, enligt Aleksijevitj. För dem var kriget en realitet sedan barnsben. Kvinnorna åkte ofta blåögda till fronten för att vara unga goda kommunister. En använde alla sina besparingar till konfekt, med sig till blodbadet hade hon en väska choklad.
- En annan mycket kvinnlig historia handlar om hur de marscherar och har menstruation. När de blir anfallna rusar männen upp i skogen och gömmer sig. Kvinnorna springer ner till floden för att bli rena och dör under beskjutningen. Det blir ett slags metafyskisk upplevelse av blodet som en del av födandet, och av blodet som en del av dödandet. Kvinnornas förståelse av kriget har ofta ett sådant metafysiskt drag.
"Fronthoror"
Under kriget längtade de efter att få vara kvinnor, när de kom tillbaka kunde de inte längre vara det. Klänningarna kändes som maskerad. De fick höra att de var fronthoror eller att dödandet diskvalificerade dem som fruar och mödrar.
En historia handlar om en kvinnlig partisan som dränkte sitt skrikande spädbarn för att rädda sin partisangrupp och by. Nazisterna var alldeles i närheten, hon gjorde det som krävdes av henne, men efter kriget ville ingen ha med henne att göra.
- Det är som Maupassants novell "Fettpärlan". Alla tyckte att hon skulle ge sig åt en officer och efteråt tog alla avstånd från henne. Det är den mänskliga psykologin, alla vill gärna att någon offrar sig för den gemensamma överlevnaden, men sedan tackar man inte den som offrat sig, utan föraktar den personen.
Dömer aldrig
Kriget är en djupt avslöjande miljö för den mänskliga naturen, konstaterar Aleksijevitj som efter debutboken skrev ytterligare en om krigsbarnen samt ännu en om ryska soldater och deras mödrar under Afghanistankriget.
- Vi vet inte vad vi skulle ha gjort i deras situation, normerna försvinner under en krigssituation och därför ägnar jag mig aldrig åt att döma människor efter deras handlingar, säger Alekisijevitj som inför vårens ryska samlingsutgåva av hennes livsverk läst igenom och rättat korrfel i sina tidigare böcker.
- Då blir jag förvånad på nytt. Nyligen läste jag "De sista vittnena" som handlar om minnena av en barndom under kriget. Jag har lyssnat på dessa människor, jag har intervjuat, skrivit rent, omarbetat, bearbetat och skrivit om. Ändå är jag hjälplös inför mina känslor och börjar gråta när jag läser i dag. Det är omöjligt att vänja sig vid den smärta som de här böckerna handlar om.