Förra plattan "Leaving on a mayday" blev en succé. När Anna Ternheim avslöjade att en ny var på gång var det många som trodde att hon skulle fortsätta på det hitvänliga Björn Yttling-spåret.
Så blev det inte. I stället valde Anna Ternheim att åka till Nashville och göra en extremt avskalad, akustisk skiva tillsammans med ett gäng farbröder vars snittålder låg på 70 år.
- Förra skivan var grym att spela in, men jag kände att det inte gick att upprepa det jag och Björn gjorde vid det tillfället. Om man har varit med om något riktigt bra och försöker upprepa det är det som upplagt för besvikelser, säger hon.
Skrivkramp
I början av förra året kom Anna Ternheim hem till New York efter en lång turné. Urlakad och trött, men full av iver att få sätta i gång och skriva låtar igen. Fast försöken var fruktlösa - det fanns helt enkelt inget att ta av.
- Det blev så tydligt att
musik är en konsekvens
av något annat, det är
inget som kommer
bara på beställning.
Jag har alltid skrivit
av nödvändighet, för
att filtrera sådant jag
bär inom mig. Det har varit
en konsekvens av livet, helt enkelt, och jag var nog tvungen att bara leva ett tag.
Hon träffade vänner, läste böcker, gick på konsert - och fick häftiga kickar av sådant hon aldrig trott att hon skulle gilla. Det afrikanska ökenbandet Tinariwen till exempel och improvisationsjazz. Så köpte hon en ny gitarr, en Gibson från 1930-talet och i sin iver att bli en bättre gitarrspelare sammanstrålade hon med musikern och producenten Matt Sweeney.
Det var han som föreslog att de skulle ta en tur till Nashville och låta skivan "The night visitor" födas på klassisk countrymark.
Lugnet inspirerade
Där mötte hon musikerveteraner som spelat med alla från Johnny Cash till U2 och Townes van Zandt. Farbröder som lever för och genom musiken och spred just det lugn hon behövde. Äldst i gänget var 80-årige Cowboy Jack Clement, som bland annat kan skryta med att ha
upptäckt Jerry Lee
Lewis.
- Han spelar
aldrig mollackord
- "I don’t play
minor chords",
sade han. Och
mina låtar är
nästan bara moll, dova och sorgliga - men jag hade en låt som bara hade ett enda mollackord. Den fick vi honom att spela på. Hans livsdevis är "We’re in the fun business. If we’re not having fun we’re not doing our job".
Glädjen och lusten blev verkligen Anna Ternheims följeslagare under tiden i Nashville. På 18 dagar var plattan klar. Den innehåller bland annat duetten "The longer the waiting" som gjordes tillsammans med den genialiske studioteknikern Dave Ferguson.
- Matt bad Ferg spela en låt och så plockade han upp gitarren och sjöng den där. Det var fantastiskt vackert och jag blev helt betagen av hans röst. Det hände i stunden. Hela inspelningen följde på något vis den principen, att bara anamma det som hände längs vägen.