Humor och klass när Strömstedt firar

Niklas Strömstedt får nog stå ut med mes-stämpeln även fortsättningsvis, att folk missar det fina hantverket i plattor som "Två vägar" och, framför allt "Långt liv i lycka" medan de fnyser åt "låten om den påkörda fågeln" och tycker att han borde växa upp. Inte för att jag tror att han bryr sig så hårt, men det känns bra att det finns kvällar som den här. I dag kommer 98 Pitebor att berätta, vid frukostbord och i lunchrum, att Niklas Strömstedt är "the shit". Jubileumsföreställningen, som han lämpligt nog kallar soaré, är nämligen skitbra.

Med generös speltid, säker publikkontakt och bra mellansnack lyfter man fram 20-talet låtar som får nytt liv i helt nya arrangemang utan att krångla till det. Jag ser redan fram emot december månads samlingsplatta, inspelad med just den här sättningen. För visst gör resesällskapet väldigt mycket.
Unga Marika Willstedt alternerar mellan cello och elbas, men spelar även piano, orgel och annan klaviatur. En imponerande bredd och som duettpartner i "En kvinna och en man" är hon helgjuten. För att inte tala om gamle räven Mats Persson (nej, inte han från Gyllene Tider) som har en snickerboa full med hyss. Jag har hört honom som trummis, men här lirar han trummor med båda fötterna samtidigt som han har en fin vintage-bas eller en twangig telecaster i händerna. Får han plats med tumpiano eller en klase skallrande bockfötter lägger han till det också.

Stämsången är högklassig och bytena smidiga när trion växlar identitet mellan jazztrio, popcombo och gårdskapell.
Vare sig du vill det eller inte, känner du till många av de här låtarna. Låt gå för "mespropp", men Strömstedt känns alltid ärlig och han kan snida melodier som fastnar. "Förlorad igen", "Inga änglar gråter", "Om" (med meloditemat på cello), "En väg till mitt hjärta" - alla får nytt liv i en både luftig och organisk ljudbild.
Det är tjejernas Niklas, inget snack om saken. Ibland talar han till publiken som om det bara vore kvinnor på plats och han gör det med stil, humor och en självironi som skulle avväpna den mest inbitna tvivlaren. Skratten är många, vare sig Strömstedt visar tidiga bilder på sig själv i Robert Wells-frisyr, härmar Ulf Lundell eller återkommer till mäns och kvinnors kommunikationsproblem. Trots att det är väl genomtänkt känns det inte uppstyltat. Kandelabrar och en flitigt använd diaprojektor förstärker trivseln.

Den ganska väntade "24 timmar", den läckert upphottade "Flickor talar om kärleken" och "För många ord om kärlek" med energiskt Rhodes-solo från Willstedt är några mindre kända höjdpunkter. "När vi gräver guld i USA" sjungs av publiken och Strömstedt och hans väpnare lyckas till och med spränga in Triads "Tänd ett ljus" på ett uthärdligt sätt.

Nej, jag har just ingenting att anmärka på. Det är en varm och generös tillställning. "30 år i kärlekens tjänst" är en konsertform som fler borde ta efter. Krogshow: ut. Soaré: in.
Jag hoppas att Niklas Strömstedt bjuder in oss till både 40- och 50-årsfirande så småningom.