Under vårt samtal är hon på väg i bil norrut tillsammans med sin livskamrat, make och manager, radiolegendaren Klas Burling. Renar och brinnande hus fascinerar utanför bilrutan. Hon älskar att vara på turné.
– Jag är en rastlös själ och blir uttråkad om jag bor någonstans i mer än en månad. Jag reser väldigt mycket. Jag var 13 år när jag kände att jag var fångad i Rumäninen. Alla var fångade. Jag kände att det funkar inte i mitt liv och tänkte att jag måste göra någonting för att komma ut.
Passionen för musiken och längtan ut gav dig en flyktplan?
– Exakt. Det gav mig motivationen i livet.
Avhoppare
Hårt pådriven hemifrån studerade hon piano i stentuff konkurrens bland ”elitbarn” i åtta år. Hon ”sög” på sitt instrument enligt egen utsago, men så småningom upptäckte hon panflöjten, ett exotiskt instrument som hon förälskade sig i.
– Det var fascinerande att lyssna på. Jag hörde fågelkvitter. De som spelade flög fram på flöjten!
Panflöjtens mobilitet och frihet gjorde att pusselbitarna föll på plats. Dana Dragomir blev så småningom ett kvinnligt stjärnnamn på ett mansdominerat instrument och fick tillstånd att resa ut från diktaturen. Underrättelsetjänsten ville att hon skulle spionera på landsmän ute i världen, något som inte hände. 21 år gammal var Las Vegas hennes hem, men satsningar drog ut på tiden och rastlösheten, eller ödet som hon själv säger, gjorde att hon hamnade hos en vän i Sverige. Även här var det segt till en början.
– Det vände 180 grader när ”Mio min mio” kom in på Svensktoppen. Jag tänkte att jag stannar ett år till, men just då blev allt så stort i Sverige. Sedan blev det barn och giftermål.
Dana Dragomir fick ett stort genombrott 1991 och är för många den artist som gett panflöjten ett ansikte. Än i dag är Sverige hennes huvudmarknad och visst har den Benny Andersson/Björn Ulvaeus-skrivna låten en självklar plats i repertoaren än i dag.
– Det har gått 22 år och den känns fortfarande så rätt. Det finns vissa låtar som är odödliga och som man aldrig tröttnar på. ”Mio min Mio” är en av få.
Folkinstrument
Panflöjt, som många säkert förknippar med Latinamerika, är nationalinstrument i Rumänien. Den latinamerikanska och den rumänska skiljer sig från varandra både i uppbyggnad och därmed i hur de spelas. Dana Dragomir säger att det är den senare som gäller om man ska spela snabbt och virtuost. I Rumänien är det folkinstrumentet som tagit steget in på den klassiska scenen.
– Det finns elever som spelar väldigt mycket klassiskt på panflöjt. Svåra stycken av exempelvis Paganini.
Möter du fördomar kring panflöjten som instrument?
– Nej, jag tycker bara att det är bra att jag spelar den här typen av panflöjt. Man kan spela bredare material, all typ av musik . Den är komplett som en orgel. En kyrkorgel har samma rörprincip som en panflöjt.
Övar du mycket?
– Nej. Bara om det är någonting som är svårt som jag måste få ihop, men mitt eget material går mycket på känsla och erfarenhet.
Hur är din relation till Rumänien i dag?
– Jag har spelat där på senare år, några festivaler och konserter med radiosymfonikerna. Sedan min mamma gick bort har jag inte varit där. Min dotter var där i somras, men jag känner inte för att återvända ännu. Jag har mammas lägenhet och några släktingar kvar.
Stämning med kraft
Vid konserten i Piteå i morgon kväll, där hon ackompanjeras av pianisten Marcus Fernholm, utlovas ett blandat program och julstämning.
– Det blir stämningsfullt material, men med mycket kraft. Jag gillar de starka jullåtarna: ”Ave Maria”, ”O helga natt” – kraftfulla julmelodier. Det blir virtuosnummer och svenska och internationella låtar, bland annat av Benny Andersson.
I början av året blir det fler konserter och en ny skiva är också på gång. Det är en ständigt pågående resa.
– Så länge skutan kan gå och så länge jag orkar (skratt). Och det gör jag!