Jag minns den närmast chockerande effekten i Klungans förrförra uppsättning "Jag är en fågel nu", som började med att karaktären Hans-Erik (han med bajsvattnet) kom insläpandes med ett fisknät i vilket han fångat en sjöjungfru som visade sig vara Anita Ekberg.
Den här gången är jag beredd. Jag vet att ungefär allt kan hända.
Salvador Dali hade inte lyckats överträffa den rena, snygga och vrickade scenografin i det visuellt storslagna öppningsnumret där två getabockar diskuterar bortgång och sorg och en gigantisk, filosofisk trädgårdsskulptur bävar för att hamna i förrådet eftersom han är rädd för trädgårdsmöblerna. Lägg därtill den helsköne förtidspensionären Lars Stenberg (en favoritkaraktär från tv-serien "Ingen bor i skogen") och du har ett bisarrt scenario. Det är surrealistiskt och drömskt, snyggt och galet.
Länet är på flera sätt representerat. Pite-Patrik (Sven Björklund) dyker upp, den här gången i sviterna efter en bungyjumpolycka. Han har muterats till en slags kentaur med släpande bakkropp. "Kadaver" hävdar han själv. Roligt? Helt sjukt!
När en familj (uppenbarligen från Tornedalen) planerar familjekalas handlar det inte om att hålla farfar nykter. Tvärtom ska han supas i form så att barnbarnen ska tycka att han är mysig och rolig. Det är smart, roligt och lite skrämmande.
De vänder effektivt på klassiska konflikter. Exempelvis blir det den extrema konstnärssjälen Katla som berättar för sin mor vem hans riktige far är i stället för tvärt om. Detta i en scen där rigor mortis är ett tillfälligt sjukdomstillstånd och där släktskap med en sjöhäst noteras. Bara hos Klungan, mina vänner. Bara hos Klungan!
Här finns inga slutpoäng som ska riva ner de slutgiltiga skrattsalvorna i de olika scenerna. I stället glider Klungan fram ganska sömlöst mellan numren, justerar i scenografin till tonerna av finlemmad, vilsam klassisk musik som genom sin kontrast förstärker galenskapen ytterligare.
En del scener är rasande roliga, andra stunder sitter man "bara" med ett belåtet leende och häpnar över den hämningslösa fantasin. Jag uppskattar Klungans känsla för detaljer, exempelvis att Katlas mamma röker under fläkt och att släktforskaren Reine läser gamla barnserien "Bobo".
Precis när jag känner att jag förstått eller börjat acceptera ett sammanhang släpper upphovsmännen in en karaktär som bara "råkar passera" genom pågående scen. Det är ungefär som en ungdomscup när en boll från matchen bredvid plötsligt studsar in på planen. Grymt!
Det är förstås en säljande titel, men nej, här flygs inte över scenen, inte i någon hastighet. Däremot bjuds vi på snygg och smart förpackad underhållning. Jag tycker inte att man har lagt sitt bästa krut i slutet och humorgruppen från Umeå hade gärna fått ta tillvara lite bättre på Sven Björklunds kända figurer. Som helhet är det dock skruvad humor med klass, med hedersomnämnande för röster och rörelser.