Skrattfest. Det låter som namnet på en Disney-matiné på bio på 80-talet. Det kan också vara smått underbar liveunderhållning med en av landets skönaste humorsnubbar. En välfylld salong och 90 minuter av livsförlängande verksamhet. Succé är inget överord.
Showen börjar och slutar i språkförbistringar mellan nordiska grannar. Johan Glans åker i x-winghastighet mellan dödsstjärnan (Darth Vader på danska är så intill andnöd rolig) och Hortlax. Bara genom att nämna några av våra byanamn får han oss att haja till, smaka på ord som Böle, fundera på hur de egentligen låter och, tja, asgarva åt det.
Det är högt och lågt, många gånger med ganska enkla grepp. Igenkänningsfaktorn löper pricksäkert från barnkalas och pappahumor till de högpitchade viskningar som kvids fram när svensken ska sjunga psalm.
Han är bra på att hålla humorn ovanför midjan. När han djupdyker under bältet gör han först en analys av fin humor kontra det där andra. Manegen krattad och den smått grymma publiken kan vrida sig igen. Glans hävdar att Norrbottningarna var ett tillknäppt folk att uppträda för när han började för 18 år sedan. Det är svårt att tro den här kvällen.
Glans mimik är strålande vare sig han imiterar dagisfröknar eller "bleka nervösa killar på catwalken". Han slår på en härligt töntig min ibland. Jag tänker "kusinen från landet" och slås än en gång av att den blida uppsynen både förstärker humorpoäng och ursäktar de få gånger han drar åt det vulgära.
I ett skede kommer Bamse på tal och trots det höga tempot lyckas Johan Glans, bokstavligen, spränga in en miniimitation av Olof Thunberg (ni vet, berättarrösten i Bamsefilmerna). Imponerande.
En prata om borttappade skor blir - fina Norrlandspoäng till trots - för lång, men någonstans måste man ju få vila mellangärdet.
Jag såg ett skönhetstips för herrar på tv precis innan jag bänkade mig för det här. Någon slags utslätande roll-on för att strama upp skinnet runt ögonen. Med tanke på hur skrattrynkorna frodades under torsdagskvällen får det bli inköp i dag.