En grymt glädjande revy

Roknäsrevyn håller stilen med superlokalt material som med ett enstaka undantag är helt eget. Som vanligt också en orkester med sväng och en egen sångfågel i Catarina Bergman, vars tonsäkerhet och uttryck alltid övertygar den enda gång per år jag hör henne sjunga. En överraskning i år är duetten med Gösta Viklund, vars röst passar hennes som handsken i covern på Johnny Cash och June Carters "I’m Going to Jackson".
Kvällens största överraskning är ändå något snäpp vassare och enligt min mening det fyndigaste numret av alla. Äntligen, äntligen, fick vi höra Ingemar Edström (som spelar viola i Norrbottens Kammarorkester) spela sitt välljudande instrument i revyn. Han gestaltade den siste Näcken, som försöker överleva i Rokans djup, vädjande till alla infjärdingar om att hålla ån ren för att rädda utrotningshotade arter som näckar, älvor och skogsrån. Många stilpoäng till revygänget, som så finurligt lyckas förnya det uttjatade budskapet om att miljöförstöringen angår alla.

Angående svintemat är det ju något som Roknäsrevyn haft med långt före influensans tider. I år är vaktisen (Leif Strandberg) med grisen Sprätt en mycket mera distinkt figur än vad jag sett tidigare, med säkrare framtoning och tydligare språkbehandling. Men han talar fortfarande grov bondska och publiken älskar honom och hans galenskaper, han är som en slags maskot.
Numret "Dubbelgrisarna" (Leif Strandberg och Ingemar Edström) som träffas på gymet inför jul, är också härligt lokalt förankrat med grisfarmerna i Lillpite och Alvik i fokus.

Apropå dialekten gillar jag att alla i första hand får prata sitt modersmål och att det därför blir en blandning i dialogerna, precis som i verkliga livet. I vissa sketcher skärper sig aktörerna och försöker hålla sig till ren svenska eftersom det krävs för trovärdigheten, men faller utan att tänka på det in i bondskan emellanåt.
Det stör mig inte alls, trots att jag alltid retar mig på när det i andra sammanhang är tvärtom - att någon börjar med dialekt eller en brytning och faller tillbaka på svenskan efter ett tag. Jag tror det beror på att det i det sistnämnda fallet oftast handlar om att man applicerat något som inte är genuint, troligen i ett försök att höja humorfaktorn, vilket oftast misslyckas.

Samtliga är bra på att tolka olika karaktärstyper och särskilt Birgitta Elfgren förmåga att variera sin framtoning från allt mellan töntkärring och sexigt bombnedslag är roligt att se. Den här första spelkvällen är det tyvärr inte bara märkbara glapp mellan orkester och aktörer, utan också i tempo på scenen och i replikskiftena.
Sketcherna är aldrig för långa eller för korta, de har alla intressanta ingångar och skrattframkallande slutpoänger utan att vara hysteriska, men samspelet kunde vara tätare och framtoningen säkrare.
Humor handlar ju så mycket om ögonblickskänsla och allt för ofta saknas den tajmingen för att årets Roknäsrevy ska kännas fulländad. Men troligen kommer det att lösa sig och bara bli bättre för varje spelkväll, som tyvärr bara är fyra till andtalet.