Det är tio år sedan man startade. Då som en något större ensemble.
– Folk tyckte att det var roligt att det hände någonting, att Roknäs fick en egen revy, minns Catarina Strandberg.
De blickar tillbaka på tio roliga år, men det är inte utan slit.
– Det är mellan hopp och förtvivlan alltjämt. Mycket har man inte ens vetat hur man ska göra förrän den dag man är på scenen, säger Leif Strandberg.
– Nu pratar han om sig själv, infogar Catarina Strandberg.
De känner att intresset finns och får ofta frågan om det "blir något".
– Det är en drivkraft att fortsätta. Att folk vill ha det igen och igen och igen, säger Gösta Viklund.
Hur har ni förändrats genom åren?
– Vi har väl lite mer koll på vad som går hem. Med åren fastnar man i en roll. Man är som man är. Jag försöker inte prata Pitemål. Det blir bara löjligt. Det är bättre att man pratar som man gör, säger Ingemar Edström.
Vad är det som går hem då?
– Under belte' går ju ållte heim. Lite så är det, säger Gösta Viklund.
– Men vi har inte de där riktigt brutala grejerna. Men något år var det en kvinna som förfasades. Hon skulle aldrig mer gå på revyn. Så pornografiskt var det, minns Leif Strandberg.
Svordomar är dock bannlysta. Roknäs-revyn försöker att hitta andra ord i stället.
Leif Strandberg har haft så väl näsblodsincidenter som rena minnesluckor på scenen.
– I början såg och hörde man ingenting. Man var så nervös. En gång när jag skulle ut på scenen hade tungan fastnat i gommen och jag fick inte ner den. Jag såg inte publiken och vet inte om de skrattade. I dag är det där borta. Jag är fruktansvärt nervös – tills man kommer ut, säger han och fortsätter:
– När vi repeterar är det hämmande hela tiden, men när det är dags för föreställning och man tar på sig den där utstyrseln, då blir man en annan person.
Irja Wallmark tog paus och lånade ut sig till Pite-revyn i år. ”Det stora sveket”, säger Roknäs-kollegorna kärleksfullt. Dock har hon bidragit med texter.
– Men det är klart att det blir kännbart att man är en färre när man ska lägga sketcherna i en ordning så att man hinner byta om, säger Ingemar Edström.
Ett enkelt koncept med närhet till publiken kommer att kännas igen.
– Vi har plockat fram fyra, fem godingar från tidigare och hoppas att publiken antingen har glömt det eller gärna ser igen. Förmodligen det förstnämnda. Därav namnet.
Men det mesta är nytt. Edström tycker att Roknäs-revyn har med sig riktigt bra texter.
Piteå kommun finns med på ett hörn, i revyns egna version av låten ”Den makalösa manicken”. En liten känga, som de uttrycker det.
Äldreomsorgen kommer att gå som ett av reprisnumren. Det blir även förväxlingssketch, dam- och herrtoalett, sånginslag och numret ”Mot strömmen”, skrivet av en bybo om en bonde i byn som motsätter sig införandet av elektrcitet i byn 1917.
– Jag skulle kalla det en klassisk Roknäsrevy, säger Birgitta Elfgren.
Den kufiske och törstige vaktmästaren kommer att återvända.
– Han är ju hemsk. Han går ju et vahl å’ vä! Han jär gåode jör hanna, säger Leif Strandberg.