PP När det inte gick som planerat för Hammerfallsångaren Joacim Cans med låten ”Anneli” i Melodifestivalen i våras (han kom sist i sin deltävling), sköt han upp solodebuten ett halvår.
Klokt kan tyckas.
Men jag vet nog inte om det spelar så stor roll. Ärligt talat. Även om mello-bidraget inte genomsyrar solodebuten så pekar låten ut Cans musikaliska universum, svensk mainstreampop och rock från 80- och 90-talet, tänk Staffan Hellstrand, Magnus Johansson, Pontare och så vidare. Och det är mestadels stentrist.
En sak ska han dock ha kredd för. Han vågar att satsa på sin egen idé.
Men resultatet blir inte bra. Utom i några enstaka fall.
Avslutande ”Svart” för tankarna till Thåström och tillsammans med 16 Horsepower-doftande ”Smutsigt regn” de enda exemplen där Cans vågar gå utanför sina uppsatta musikaliska ramar.
Och det är skivans största problem. Den känns väldigt omodern även om vissa av melodierna faktiskt räcker ganska långt, som i titelspåret.
Och sedan har ju Cans en röst. Men den har han inte riktigt använt.