PPPPP När andra artister likt lobotomerade zombier tjatar på om kärlek och sex gör Polly Jean Harvey en temaplatta om våld, krig och förödelse. Och även om budskapet känns som en svidande örfil är "Let England shake" en enda stor befrielse.
Det går alltså att vara starkt politisk och konstnärligt konsekvent även i en genomkommersialiserad och insmickrande bransch. Och det går att kombinera ett viktigt budskap med riktig jävla bra musik.
I "Let England shake" ligger influenserna och historien i lager på lager. PJ Harvey har influerats av allt från Harold Pinters pjäser till Goyas svarta skildringar av krigets fasor, lånat från folksånger, samplat kavalleritrumpeter och reggaelyrik.
Mörkret i texterna spelar mot hennes tunna höga röst (ett arv från förra plattan "White chalk") och märkligt medryckande, nästan upplyftande melodier. Ibland gränsar det till folkvisan, ibland kombineras rocken med reggaens baktakt. Det är en svår balansgång hon går Polly Jean - men inför "Let England shake" kan man knappast göra annat än kapitulera.