PPPP Det borde egentligen inte gå att låta som Jaz Coleman. Att ena sekunden sjunga som känslan av ett porlande vatten, för att nästa sekund braka loss i ett growl som ingen på jorden kan härma. Fanns misshandel av stämbanden i den brittiska Brottsbalken hade Killing Jokes frontman fått tio gånger livstid.
Nu är det tack och lov inte så.
Jaz Coleman är 52 år och även om han beter sig som om det inte fanns någon morgondag, så tycker jag alla ska ta till sig Killing Joke. Drygt 30 år sedan starten är det nästan skrämmande hur vitalt och kompromisslöst det låter. 2010 års comeback (som kom till på grund av den tidigare basisten Paul Ravens bortgång 2007) med plattan "Absolute Dissent" var ingen ensam lyckträff.
Killing Joke låter som på 80-talet men ändå fräscht. Musiken är luftig, spretig, tung och stundtals fantastiskt rytmisk. Colemans domedagsprofetior (albumtiteln avslöjar) och attack på företag och politiker är inte riktigt så dystra utan ser mer framåt.
Vårens hittills starkaste platta.