PPPP En berg-och-dal-bana har kännetecknat Bruce Springsteens senaste plattor. Efter formidabla "Devils and dust" har albumen blandat högt och lågt. Jämfört med förra lågvattenmärket (med Springsteen-mått mätt) "Working on a dream" så är "Wrecking ball" en mycket klar förbättring. På albumet har han lyckats stoppa in mycket av 2000-talets musikaliska eskapader och gjort en förbannat bra rockplatta men med vissa mindre kvalitetshack i skivan.
Det har pratats mycket om ilskan. Och slipsarna på Wall Street får sin beskärda del. Jag tror aldrig han har varit så frank i sina texter som i "Jack of all trades". Eller vad sägs om raden "If I had me a gun, I’d find the bastards and shoot ’em on sight"? En samplad AK-47 i "Death to my hometown" gör ju inte budskapet mindre tydligt.
Och första delen av plattan osar verkligen ilska där han i inledande och raka "We take care of our own" ställer frågan om amerikanerna verkligen gör det? Men musikaliskt är det ganska uppsluppet med irländsk folkrock à la Pogues, golvstampande country och banjorock.
Men det är på plattans andra och mer andliga del som det verkligen blir intressant. Över tio år gamla livefavoriten "Land of hope and dreams" (med avlidne Clarence Clemons sista inhopp) sitter direkt, titelspåret bara växer och växer och mariachi/"Ring of fire"-mixen "We are alive" är perfekt som avslutning.
Men det är den lilla pärlan "Rocky ground" som biter sig fast.
Skulle någon ha andats Springsteen, sampling, rap, wah-wah-gitarr och gospelkör i samma mening innan lyssningen hade jag minst sagt blivit skeptisk.
Men resultatet blir en fantastisk hymn som lyfter det här.