Rockigare, men ojämnt

PPP I slutet av 90-talet och i 2000-talets början var Bright Eyes och framför allt deras frontfigur, Conor Oberst, en indiedarling utan dess like. Att kunna behålla trendkänsliga musikälskares intresse är en svårighet som många har misslyckats med genom åren. Oberst har i alla fall kämpat genom att röra sig mellan olika projekt. Och Bright Eyes 2011 låter inte som de gjorde under sin storhetstid, de låter inte ens som de gjorde på sin senaste, fyra år gamla platta. På "TPK" har de lämnat folkrocken och stråkarna bakom sig. I stället är det rockigare, mindre svulstigt och mer elektroniskt. Tyvärr är "TPK" alldeles för ojämn för att hålla hela vägen.