PPP På sin förra skiva med eget material, 2007 års "Washington Square serenade", blandade Steve Earle in trummaskiner och lite udda beats. Nu har Earle i stället lagt örat mot den amerikanska fosterjorden och grävt fram så mycket jordnära musik att blues-, country- och bluegrassrötterna lämnats i fri dager.
Till och med produktionen låter gammal. T-Bone Burnett har producerat, eller rättare sagt "nedproducerat", musiken som vid en första lyssning låter kakburk men som sedan visar sig fungera utmärkt till Earles låtar.
Det verkar som om Earle velat bygga vidare från känslan på 2009 års hyllning "Townes" (för hjälten Townes Van Zandt).
Men trots det når albumet inte upp till Earles så normalt höga nivå. Det verkar som om bokskrivandet (han släpper en roman med samma titel ungefär samtidigt) tagit all kraft och tid.
Men som vanligt i Earles fall är ett halvt misslyckande ändå en bra platta.