P Jag erkänner utan omsvep att Meat Loaf är en av mina skämsartister. Jag tycker faktiskt att han är underskattad. Han står för några av rockhistoriens bästa pianoklink och förra skivan "Hang cool teddy bear" var riktigt bra. Men "Hell in a handbasket" är inte mycket av försvara. Att han själv säger att skivan är hans mest personliga hittills gör det hela lite sorgligt.
Meat Loaf bara saggar. Det är blues-saggigt i "Live or die" och rörigt saggigt i Chuck D-hybriden "Blue sky/Mad mad world/The good god is a woman and she don’t like ugly" och det är cover-saggigt i "California dreamin’". Och så håller det på. Det enda som räddar detta från ett hundraprocentigt haveri är den habila balladen "Our love & our souls", men det är en klen tröst.
För om Meat Loaf med extra allt kan vara kul rock, är detta bara kolesterol som proppar igen artärerna.