PPPDrygt 21 år.
Det är en lång tid. I musikbranschen är det ännu längre - en ocean av tid.
Hundratusentals pund spenderade, sparken från två skivbolag och samarbetssvårigheter. Inte konstigt att det dröjt lite för Kevin Shields och hans My Bloody Valentine att få färdigt uppföljaren till 1991 års landmärke "Loveless". Shields har själv sagt att "han kan inte kontrollera sig själv". Därför blir det som det blir. Att bandet därmed ger ut nya plattan via sin hemsida känns rätt logiskt.
Hur låter det då?
Som man kan förvänta sig. Stundtals är det som om 21 år inte har passerat. Det är som att landa i London bara några månader innan Nirvana tog över stafettpinnen från shoegazingbanden som det allra hetaste.
Ena halvan är mycket "Loveless" med rösten och därmed melodin begravd djupt nere i en vägg av distade gitarrer med det där ständiga bändandet av tonerna. Och det är tyvärr inte rätt igenom angenämt. Sövande och irriterande är två känslor som dyker upp. Tilläggas bör kanske att jag inte håller bandets musik som det allra största.
Nej, det är snarare till plattans andra del man får vända sig för att hitta det som är värt att lyfta fram, framför allt de sista tre låtarna där My Bloody Valentine hittar en musikalisk stig som man inte beträtt förut. Gitarrloopar och galopperande Ministry-beats pekar i en riktning som jag definitivt vill hänga med på.
Bara det inte dröjer till år 2034.