PPP Det första jag slås av på nya Pearl Jam-plattan är Eddie Vedders röst. Det är som om hans stämma är helt oberörd av tiden. Oavsett om han skriker eller sjunger med en softare och djupare stämma, så låter det oftast helt fantastiskt och knappt någon skillnad hörs jämfört med debuten för drygt 20 år sedan.
Till sin fulla rätt kommer han framför allt i de lugna spåren ”Sirens” och ”Future days”. Och det är just där som Pearl Jam den här gången firar sina triumfer.
Tro för den skull inte att Seattlebandet lämnat det varierade bakom sig. Det är fortsatt en rätt bra blandning av hårt och snabbt, lugnt och långsamt.
Tyvärr inte lika bra som förra plattan, den tyvärr något underskattade ”Backspacer” från 2009. Jag saknar de där riktiga topparna. Men bandet fortsätter visa att lägstanivån är förvånansvärt hög.