PPP Syftet med Richards Hawleys nya platta "Standing at the Sky’s Edge" verkar vara att sätta hans namn på kartan som en av det brittiska örikets främsta gitarrister. Eller som han själv säger, göra ett album med "rocket noises".
Nåväl.
Ni fattar nog att det här är ett ganska långt steg bort från hans tidigare framgångsrika croonerstil när han nu kastat sig med full kraft in i den psykedeliska rocken. Och det är inte bara hans barytonstämma som tagit stryk av den nya inriktningen, dränkt som den stundtals är i lager på lager av riff och solon. Även melodierna tenderar att försvinna när Hawley ska rocka ner sig ordentligt. Det blir tydligt i några av plattans lugnare spår som direkt lyfter intrycket till riktigt höga höjder.
Det rockiga är inte dåligt, och jag fattar att man måste förnya sig, men det här steget är faktiskt åt det sämre hållet.
Vill ni ha bättre psykrock? Köp då hellre Soundtracks senaste platta.