PP Okej, strulputten och forne ”Idol”-vinnaren Jay Smiths andra soloskiva är en splittrad historia. Ena stunden är det mörk, ilsken, tung och hotfull rock, för att plötsligt övergå i pianosväng eller gangsterjazz(!).
Det första är däremot övervägande på den här skivan, och gillar man 90-talsgrunge kommer man att älska det här. Det är Soundgarden, Stone Temple Pilots och Nine Inch Nails. Och Jay vrålar på. Men han har en bra röst, det hörs framför allt i låtar som ”Keeps me alive” och titelspåret ”King of man”.
Han tar i från tårna, hade han hållit tillbaka mer hade man kanske inte känt sig centrifugerad efteråt. Men det gör man.
Kort sagt: Omodernt, rätt kompetent och lite för... mycket.