”Pride” påminner mig om hur mycket HBTQ-rörelsen och feminismen har åstadkommit på bara 30 år. För något år sedan hade jag inte riktigt förstått hur illa det var på 80-talet. Hur fruktansvärd aids-epidemin var och att hatet mot HBTQ-personer bara en generation bort var så påtagligt att det innebar fysiskt våld på gatorna.
Samtidigt har vi mycket kvar – många av dagens problem reflekteras i ”Pride”. Porträtten av de homosexuella karaktärerna är helt underbara och känsliga ämnen hanteras på ett väldigt respektfullt sätt. Men de glömde att Pride inte bara är till för homosexuella – tyvärr fick inte en enda bisexuell eller transperson plats. Dessutom var filmen 100 procent vit.
I ljuset av sjukdom, död och homofobi som är så hemsk att det hugger till i magen av obehag kan det kanske tyckas vara ett obetydligt problem, men bra representation är livsviktigt!