När jag för första gången kom i kontakt med Tolkiens verk var jag ungefär tio år. Jag och pappa satt och såg på Sagan om konungens återkomst på TV och jag var arg över att filmen aldrig tog slut, och över att jag inte fattade nånting. Jag förstod inte varför de var tvungna att gå till en vulkan av alla ställen för att förstöra en vanlig guldring. Eller varför de, när de vunnit kriget, skulle gå till ett annat ställe och kriga lite till. Efter några plågsamt tråkiga timmar av vandrande och krigande och äckliga spindlar bestämde jag mig i alla fall för att Sagan om ringen var ungefär det sämsta man kan tänkas glo på.
Sedan dess har jag dock hunnit ändra mig. Rejält. En av mina kära vänner fick mig att fatta att det faktiskt kan vara en bra idé att se en filmserie i rätt ordning, och sakta men säkert i takt med att jag såg filmerna igen, läste böckerna och fick ett ökat intresse för sagor i allmänhet, började min kärlek till den här världen att växa. Och idag är både böckerna, filmerna, ”fan-domen” och allt som hör till en stor källa till inspiration för mig. För jag älskar att drömma mig bort och det är kärleken till sagorna som får mig att sy klänningar, längta till medeltidsveckan, skriva egna fantasyböcker, skjuta pilbåge och ha Sagan om ringen-maraton minst en gång om året. Sagovärlden blir en så underbar omväxling till den moderna vardagen.
Så visst var det fantastiskt att få drömma sig bort i en biostol i nio timmar. Att kunna leva sig in i berättelsen och sitta i samma salong som ett hundratal andra exalterade fans och dela skratt och tårar med dem.
Det visade sig dock att det bara var jag och totalt två andra personer som var utklädda (varav en var min medföljande alvvän, och en var min kollega här från UNG). Vad är anledningen till att Piteborna inte vågar gå genom stan i mantel och alvöron, snarare än den vanliga täckjacka och mössa-utstyrseln?
Det här var definitivt inte mitt först filmmaraton, men det var min första nattpremiär. Tidigare år har jag velat gå men inte kunnat av olika anledningar. Och även om det kändes ungefär som att gå in i en vägg när alarmet ringde ungefär tre timmar efter att jag somnat var det absolut värt det. Vad är en trött dag mot att få uppleva det sista kapitlet av den här sagan tillsammans med en massa andra fans?
Men när eftertexterna började rulla, när Billy Boyd började sjunga på ”The Last Goodbye”, tror jag att jag gick in i något slags milt chocktillstånd. När det sjönk in att det inte kommer något mer från Middle-earth, att den här eran nu är slut, då kom tårarna.
Låt oss nu istället ge oss ut på egna äventyr.
Mae g’ovannen!