Diggiloo
Ett löst tivolitema ramar in när Digiloo trotsar ett sällan skådat vädermörker för en julikväll. Det är ruggigt och dunjackorna många. Tur då att den här breda folkliga underhållningen värmer ganska bra.
Här finns ingen superstar som fjolårets Lena Philipsson, men vad gör det när ensemblen, från käcke ord- och röstkonstnären Björn Kjellman till nykomlingen i sångledet, Mollie Lindén, gör allt för att vi ska trivas.
Det känns som värsta kompiskollot. Alla hjälper alla. Andreas Johnson ser lyckligare ut att sjunga "Glorious" i dag än när den var en internationell succé. Artisterna stannar gärna till och posar för bild mitt i steget och äntligen får vi se gitarrläraren Charlotte Perrelli kränga på sig en gitarr (i Martin Stenmarcks "Sjumilakliv").
Man tänjer på bredden genremässigt också. Det blir åksjukevarning då och då, när det blir för mycket av "allt åt alla". Aktuella "Uptown funk" och "All about that bass", men också Magnus Johanssons (han har varit med alla 13 år i Diggiloo) vackra trumpet i "Jag har hört om en stad ovan molnen", till Tranströmer-recitation av Björn Kjellman, plus Oskar Bly i en "Land du välsignade" som åtminstone tillfälligt gör molnigheten lite nättare.
"Nessun dorma" blir dock en gäspning till låtval och hur somrigt det än känns med allsång kunde det medleyt med fördel ha strukits.
Uppbackningen av niomannaband innebär att artisterna får lyxa till sig. Hanna Hedlund visar sångmässig tyngd i jazziga "On the sunny side of the street" medan Magnus Carlsson bjuder på "Möt mig i Gamla stan" och tandläkarnumret ur "Little shop of horrors".
Martin Stenmarcks rockmedley med allt från Elvis till Thin Lizzy sitter perfekt och Helena Paparizou skänker extra tyngd till sina kända låtar. En av kvällens verkliga klor blir Tina Turners "Nutbush City Limit" i händerna på säkra Jessica Andersson. Jisses vad hon kör på och vad bra det låter! Och på tal om det, När Charlotte Perrelli tar ton i en stympad, men ack så medryckande "Take me to your heaven" är det inte bara vädret som ger rysningar.
Det är som det är med Diggiloo. Den som vill ha sammanhållet tydligt koncept får leta någon annanstans. Den som nöjer sig med att bli strösslad med allt från Michael Jackson till Taube har hittat hem.