Det börjar med ett snarkljud och slafsljud som när min bulldog äter middag och övergår till ett kakafoni av ljud och blipp när Klungankvartetten träder in med ett rörelseschema som överträffar alla tänkbara aerobicpass.
De roliga rörelserna är alla Klunganfantaster bekanta med, men de återkommande ljudillustrationerna är ett nytt grepp. Som när Mattias Fransson drar en förvirrad skröna om när han och pappa lärde sig göra rårakor av sprit och blir ifrågasatt av inspelade röster.
Just Fransson verkar äga en gummikropp som han kan slå knut på och hans monologer är så nära vansinnet man kan komma. I ena stunden vill han ha pulver, men inte i pulverform, i nästa berättar han om vad hästar egentligen är för illvilliga djur.
Det är stundtals så sjuk humor och så absurda vändningar att man kan undra om det är ett gäng mentalsjuka med allvarliga vanföreställningar som skrivit ihop föreställningen.
I den andan gestaltar Sven Björklund en empatistörd patient som ska botas med det sorgliga skillingtrycket Lasarettsvisan.
Den sjuka och skruvade humorn lockar givetvis till skratt, men jag kan också känna att skrattet liksom fastnar i halsen och att en mörkare och sorgligare botten öppnar sig. Som när Fransson och Björklund gestaltar två kvinnor med uppenbara problem och handikapp i vardagen. Tonträffen är på pricken och vi skrattar oss fördärvade, men så föds ett litet vemod. Nu ska jag inte överdriva den sidan, för när Olof Wretling och Carl Englén går loss i en fullkomligt galen tvådelad berättelse om glassförsäljaren från Robertsfors som hamnar som barnflicka hos Chuck Norris i Hollywood så brister alla fördämningar.
De som följt Klungan och deras radiolångkörare "Mammas nya kille" kan de välkända figurerna Patrik Larsson, folklivsforskaren Job, Mange och Thunder, men vi får inga sådan publikfriande grepp. Med ett undantag. Katla!
Katla som inneboende hos en kvinna med Norra Europas största samling av torkad frukt från hela världen, men så skaffar Katla en mingris och då spårar det ordentligt.
"På rätt sida om okej" är verkligen mer än okej och i varje show med Klungan vet man att föreställningen kommer att bli halsbrytande och att de tvära kasten aldrig garanterar var det bär hän.
Det är en väsentlig del av Klungans styrka, men den kanske viktigaste är rösterna. Visst bjuds det på dialekter av varierande grad, men framför allt är det de skeva röstlägena. De väser, viskar, rosslar och skriker med perfekt tajming.
Utstuderat och träffsäkert, men kanske är det bara en slump att Sven Björklund lånat Jimmie Åkessons dialekt när han framför en skruvad monolog om att ge igen, hämnas.
Till sist kan jag inte låta bli att undra hur Klungan kom på alla dråpligt skruvade och sanslösa monologer.