Den här showen kunde nästan ha hetat "We care about the small people". Visst, Ronny Eriksson fnyser åt skrupelfria marknadskrafter och berättar om hur man ska buga för kungligheter i en svavelosande andra halvlek, men framför allt ska jag minnas "Vad skådar mitt norra öga?" som en hyllning till världen utanför storstadens uppskruvade tempo, till den lilla människan i de stora små berättelserna.
Det är en underhållande show med fina möten. På välbekant manér tar han avstamp "hemma i byn ..." och balanserar skickligt på gränsen mellan det som låter rimligt och det som bara måste vara skröna.
Här finns en thailändsk bärplockare med älskad aura, en fuskande farmor och en lakonisk åkeriägare i chickenrace mot en postbuss. "Rånet" mot söndagsskolans sparbössa är en liten pärla. Den norrbottniska dysterheten är ett självklart inslag och de många nya bekantskaperna bland låtarna har det Erikssonska flödet och fyndiga förpackningar, från klassisk countryfärg till kinesisk blues. Benneth Fagerlund och Martin Tallström vet hur man gör. En hjärtknipande sång om en miljöskandal framförs helt utan ackompanjemang och det slår mig än en gång att Ronny Eriksson sjunger bättre och bättre med åren.
Ronny Eriksson som mysfarbror räcker långt, men utöver en känga mot "slöddret på Carema" känner jag mig snuvad på den vasse, politiske "kommentatorn" och vid paus är jag benägen att använda hans egna, klassiska ord: Skare’ va’ så?
Men när andra halvlek vevar igång kan jag sluta undra. Ronny Eriksson börjar med Annie Lööf och ett centerparti han tycker har försvunnit och växlar upp i tonläge och intensitet när han kommer in på politiker som ska "leka affär" - "inte bara den här regeringen, sossarna också". Han har till och med komponerat en moderat kampsång "så de ska ha någonting att sjunga".
Kundvagnarna har blåljus och apotekets sortiment är lindrigt uttryckt tveksamt i den Sverigebeskrivning han gör. "Om jag bor i Sjulsmark, hur mycket marknad har jag då", undrar Eriksson och låter så där beklämd som bara han kan göra.
Han tänker inte "wow" när han hör Stefan Löfven och han efterlyser drömmar och visioner om det goda samhället, säger han i en blandning av prator där mediaföretag, kungahus och bolagsledningar också får slängar av sleven.
Ronny Eriksson tar ett beprövat koncept ett varv till med den här showen. Han fortsätter att absorbera det dagsaktuella och blåser samtidigt dammet av "ett annat" Sverige. Han gör det med bibehållen berättarlust och källan han öser ur tycks oändlig. En fyndig ljugarvisa där ett galleri svenska kändisar figurerar med tillskruvade egenskaper är en både självklar och värdig avslutning från en klurig och angelägen underhållare.